lördag 9 juli 2011

Ett nytt land ser dagens ljus

Idag välkomnar vi ett nytt land till världen: Sydsudan. Efter drygt två decenniers krig har folk i södra Sudan som del av en fredsprocess folkomröstat om självständighet och resultatet blev ett rungande ja till oberoende. Idag är den stora dagen: självständighetsdagen. I morse satte jag på mig mitt linne med "Republic of South Sudan" - tryck dagen till ära.
Jag önskar det nya självständiga Sydsudan allt gott! Jag önskar det nya Sudan i norr allt gott - även det blir ju nu ett nytt land med nya gränser och ny befolkningssammansättning.
Må de nät av ömsesidiga beroenden som fortfarande finns mellan norr och söder i fortsättningen vara mera källa till samarbete än spänningar! Må de tvister som finns och som kommer att uppstå lösas på fredlig väg! Må båda sudanländerna slå in på vägar som leder till demokrati och respekt för mänskliga rättigheter! Detta önskar jag dem båda.
Men lyckönskningarna fastnar i halsen på grund av oro över pågående övergrepp på flera håll. Inte minst i södra Kordofan i landet i norr (se förra bloggtexten). Enligt Sudan Tribune har presidenten i Khartoum i norr offentligt tagit avstånd från de överenskommelser som ingåtts för att försöka göra något åt den förfärliga situation som råder i södra Kordofan. Som alla vet har Internationella brottmålsdomstolen sedan tidigare utfärdat arresteringsorder på presidenten i Khartoum på grund av misstanke om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Darfur. Under den officiella ceremonin och festligheterna idag för att markera Sydsudans födelse har regeringen där förresten vidtagit åtgärder för att västerländska dignitärer på plats ska kunna undvika kontakt med honom (också detta enligt Sudan Tribune).
Min välgångsönskan gäller folken i de båda länderna, alla vanliga medborgare där. Och min önskan är desto hetare eftersom den är uppblandad med oro. Må det gå dem väl till slut! Må de få uppleva fred och rättvisa i vår livstid!

lördag 25 juni 2011

Högre än så här kan man knappast ropa...!

I hela tre veckor har larmrapporter och rop på hjälp skickats ut från södra Kordofan i Sudan. Inte minst kyrkorna har ringt allt vad de kunnat i larmklockorna i stort sett ända sedan våldsamheterna blossade upp där den 5 juni. Sudans kristna råd har vittnat om att flyende civila ”jagas som djur” (vidarebefordrat i ett pressmeddelande från Sudan Ecumenical Forum den 10 juni). Kyrkornas Världsråd har varnat för en omfattande humanitär katastrof då ”300 000 människor är belägrade, avskurna från nödhjälp och oförmögna att fly undan striderna”. Lutherska Världsförbundet har i starka ordalag tagit avstånd från ” våld och etnisk rensning, som enligt rapporter genomförs av sudanesiska regeringsstyrkor…” Den katolske biskopen av södra Kordofan har citerats av AFP då han sagt att Sudans president verkar ha förklarat krig mot civilbefolkningen: ”varför ska kvinnor barn och äldre göras till måltavla?” 
Den bild som växer fram är en bild av en regim som för krig mot delar av sin egen befolkning – nu nubier i södra Kordofan. Det handlar inte i första hand om ett krig mellan nord och syd.  När Sudan delas den 9 juli, då ”Republic of South Sudan” ska utropas, kommer södra Kordofan fortfarande att höra till den norra delen som har Khartoum som huvudstad. Tvärtemot vad många försöker få det till handlar det inte om ett krig mellan muslimer och kristna, då det finns lika många muslimska som kristna nubier. The Australian Broadcasting Corporation har låtit publicera ett brev från en anonym källa som ska ha befunnit sig på plats och som hävdar att ”vad som bara kan kallas etnisk rensning, när en etnisk grupp görs till måltavla för utplåning, började i Kadugli och Dilling när vi var där…” Samme anonyme källa påstår sedan att intern säkerhetstjänst gått från dörr till dörr och avrättat försvarslösa civila.
Biskopen i Kadugli använder det ännu mer laddade begreppet ”folkmord” när han går ut med en förtvivlad vädjan om att omvärlden måtte avsätta söndagen den 26 juni till bön och fasta för att få slut på våldet i södra Kordofan - och för fred i hela Sudan. ”Etnisk rensning” och ”folkmord” ska vara laddade begrepp och inte användas på ett sätt som urvattnar deras betydelse. Låt folkrättsjuristerna skärskåda fakta och fastslå den rätta benämningen. Vi kan hur som helst inte gärna påstå att det inte fanns signaler om fasansfulla ting och stort mänskligt lidande i södra Kordofan i juni 2011. Hur kommer det sig att det är så förhållandevis tyst kring detta? Hur kommer det sig att inte de geografiska benämningar som nämns här inte är på var människas läppar i dessa dagar? Varför talas det inte mer om södra Kordofan, Kadugli – och även om Abyei där våld utbröt tidigare i maj? Jag hoppas att biskopens i Kadugli maning till bön och fasta hörsammas och blir till en dag av bot och bättring för en värld som är så obegripligt selektiv när det gäller vad som ger stora rubriker, vad vi orkar och inte orkar bry oss om. Och jag hoppas på bot och bättring för en värld som ännu inte lärt sig att lägga tillräckligt med resurser på strukturellt och långsiktigt arbete för att med fredliga medel förebygga våld.

måndag 6 juni 2011

Rapport från ett land som ännu inte utropats

En bild kommer för mig av en människa som vänder dåtiden ryggen och därför står blind. För framtiden kan vi ju inte se. Jag vet att jag inte har hittat på den bilden själv, men tyvärr har jag glömt var jag har fått den ifrån. Kan det vara från ett afrikanskt ordspråk? Enligt John Samuel Mbiti, en kristen religiös filosof från Kenya, hör tiden i många afrikanska kulturer och språk endast till nutid och dåtid. Tiden består av händelser som ägt rum eller som sker. Händelser i framtiden har ju inte ägt rum, är därför inte verkliga och hör inte tiden till. Detta till skillnad från västerländska kulturer som tenderar att se framtiden som tid som ligger utsträckt framför en (ja, just framför: man tänker sig nämligen gärna att man står med blicken riktad mot framtiden, inte tvärtom). Framtiden blir gärna i västerländskt tänkande tid att mutas in och ta i besittning. I många afrikanska kulturer, menar Mbiti, finns snarare en uppdelning i nära tid och avlägsen tid. Om jag förstår honom rätt blir båda viktiga då de påverkar den gemenskap av människor som lever här och nu.


Detta tänker jag på där jag befinner mig, i ett afrikanskt land som på sätt och vis – i alla fall i en tämligen trivial och rent bokstavlig bemärkelse – saknar både dåtid och nutid. Jag befinner mig nämligen i ett land som ännu inte utropats. Här finns ett torn som ser ut som ett klocktorn men som i själva verket räknar ned tiden – framtiden – från nu och till den 9 juli, den dag då landet, som jag befinner mig i, kommer att födas.

I en tämligen trivial och rent bokstavlig bemärkelse befinner jag mig i Sudan. Men det var inte till Sudan jag ansökte om visum för att få komma. Nej, jag slank in bakvägen genom att få tillstånd från ett kontor i Nairobi som allmänt kallas för ”ambassad” för det land som ännu inte utropats. Bortanför det triviala och bokstavliga är det uppenbart att det i själva verket är till landet som ännu inte finns som jag har kommit. Här städas det och putsas inför den 9 juli. Här håller folket andan och räknar in framtiden. Här kommer jag på mig själv med att ha övergått från att ha talat om det formellt korrekta ”södra Sudan” till att allt oftare råka säga ”Sydsudan”. ”South Sudan” istället för ”Southern Sudan”. Som i namnet på det land som ska utropas: Republic of South Sudan.

Det fredsavtal, som lade grunden för folkomröstningen för Sydsudans självständighet och som nu ska leda fram till dess självständighetsförklaring om en månad, kom till för att sätta punkt på över två decenniers inbördeskrig med bortåt två miljoner döda. Fredsprocessen har varit svårnavigerad och mycket tankar, uppmärksamhet och energi har riktats mot att hålla det skeppet flytande och på rätt köl. Så det är högst förståeligt att tankarna gått och fortfarande går mest till relationen mellan nord och syd. Inte minst de senaste två veckorna då nord och syd åter tycktes stå på randen till fullt inbördeskrig. Den 20 maj kördes Abyei över av trupper från norr. Människor flydde i panik. Barn separerades från sina föräldrar i flykten. Ledarskapet i Syd håller andan och fortsätter nedräkningen mot 9 juli. Med självständigheten så nära inpå knuten inom den framtid som vi inte kan se kommer Syd för sin del inte att göra någonting som skulle kunna fördröja eller försvåra det planenliga fortskridandet på vägen dit.

Inte ens ett ofött land saknar historia. Till den närvarande historien, den som fortfarande skrivs, hör inte bara fredsprocessen, som alla har ögonen på, utan också interna strider inom Syd.”Det internationella samfundet måste stötta oss att bygga fred mellan folken i söder. För lite uppmärksamhet, för lite energi , tankemöda och resurser har investerats i detta” hör jag folk resonera. Det håller inte att säga att ”nu ska vi bli ett nytt land och då ska vi bara blicka framåt, inte bakåt.” Det går inte därför att det nära förflutna är närvarande i nuet på mer än ett sätt.

Men ett lands födelse är också en fantastisk chans att ta nya tag. Inte genom att sopa det som varit under mattan men genom att skärskåda det, bestämma sig för vad som hädanefter ska bli annorlunda och planera och implementera en plan för hur nu man vill ha det. Jag önskar södra Sudan all lycka! Jag önskar även norra Sudan all lycka! (Icke att förglömma blir även det ett nytt land – nya gränser, ny granne…) Och till önskan om lycka hör önskan om fred!!


fredag 3 juni 2011

Långtgående militarisering i Sri Lanka

Studenter i Sri Lanka har fått nog. När tre veckors obligatorisk träning i militärläger infördes sade studentorganisationerna nej. De vädjade till Högsta Domstolen om att denna nya ordning inte måtte införas. Inte för att det hjälpte.

Sedan 26 år av inbördeskrig i Sri Lanka slutade med fullständig militär seger för regeringssidan i maj 2009 har den väl tilltagna militära apparaten fått en rad nya uppgifter. Till detta års Vesakfirande rapporteras flygets, flottans och arméns soldater ha tillverkat lampor och lyktor i långa rader att dekorera vägar och torg. Soldater rapporteras övervaka demoleringen av slumbostäder i Colombo. Soldater rapporteras övervaka sophanteringen. Soldater rapporteras bygga vägar och broar. Soldater rapporteras bygga en cricketstadion och renovera en annan. Armén rapporteras driva hotell och valsafari för turister. Soldater rapporteras sälja grönsaker… Innan jag flyttade från Sri lanka såg jag själv affärerna, drivna av soldater, som kantar landsvägen från Vavuniya mot Jaffna i norr. Jag har själv sett soldater renovera buddhistiska ruiner tillika turistattraktioner i Anuradhapura. Jag har själv sett brevet till alla enskilda organisationer med kungörande om att inte ett enda offentligt möte får hållas av enskilda organisationer i norra Sri Lanka utan att den lokale militäre befälhavaren – samt diverse potentater – underrättas och bjuds in.

Trots protester från studentorganisationer och trots ett råd från Högsta Domstolen om att uppskjuta planerna på obligatorisk militärutbildning för studenter genomgår de första 10 000 studenterna en sådan utbildning precis just nu.

onsdag 5 januari 2011

Summering av två års nyheter på mobilen

Nyligen var det nyår vilket ju alltid ger upphov till en rad årskrönikor. Själv har jag just flyttat ifrån Sri Lanka efter drygt två år där och ser därför tillbaka på och summerar de senaste två åren. Innan jag lämnade ifrån mig min lankesiska mobiltelefon skrev jag till exempel av en del av meddelandena jag fått dit från min prenumeration på tidningen Daily Mirror’s nyhetsförmedling. Dessa meddelanden ger i tidningsrubriksformat en bild av de senaste två åren så som de rapporterats i lankesisk media. Där rapporteras om attacker mot civila – men endast sådana som begåtts av LTTE. Att röster höjs för undersökning av påstådda krigsförbrytelser begångna av båda sidor i kriget framgår indirekt genom ett antal citerade uttalanden om att omvärlden inte borde lägga sig i Sri Lankas inre angelägenheter. Det är också underförstått i Sri Lankas uppmaning till USA att undersöka sin egen efterlevnad av mänskliga rättigheter (se 6 april 2010 nedan) samt i rapporteringar om att FN ska tillsätta en expertpanel.
Mycket har hänt som det inte rapporteras om. Mycket av det som rapporterats är tendentiöst beskrivet. Mycket har också rapporterats om som inte kommer med i nedanstående ytterst subjektiva och hårt begränsade axplock där jag även försökt hålla mina kommentarer till ett minimum. Hur som helst. Här kommer några av de nyhets-sms som jag har fått in på min mobil de senaste två åren:


2009:

9/1: Presidenten tillkännager i särskilt tal till nationen att Elefantpasset har intagits och att militären kontrollerar hela landsvägen till Jaffna för första gången på 23 år

9/2: Suresh Joachim, som härstammar från Sri Lanka, har slagit världsrekord så som det dokumenteras i Guinness rekordbok. Han har tittat på TV i 72 timmar nonstop. Detta inträffade i Sverige.

21/2: Colombos luftförsvar har aktiverats på grund av möjlig attack från luften (Kommentar: när jag fick detta meddelande satt jag redan i min mörklagda lägenhet i Colombo medan luftförsvarets strålkastare sökte natthimlen där utanför).

21/2: Det är nu bekräftat att två LTTE-plan tagit sig in i Colombos luftrum. En av dem syns inte längre på radar.

22/2: Beväpnade män stormade TV-redaktion

23/2: Regeringen avböjer LTTEs förslag om vapenvila och säger att LTTE måste kapitulera

10/3: Självmordsattack mot moské, minst 6 – 8 dödade och ett tjugotal skadade, däribland en minister

31/3: Utrikesministern: ”kriget kommer att vara slut inom tre veckor och det internationella samfundet har gått med på att genast sätta igång megaprojekt”

26/4: LTTE utfärdade idag en unilateral vapenvila. Regeringen avfärdar den och kräver villkorslös kapitulation.

28/4: Svenska UD:s presstalesman Cecilia Julin sade till Daily Mirror att Sverige inte är glad över att Sri Lanka nekar visum för den svenske utrikesministern

17/5: Presidenten kommer att hålla särskilt tal till nationen klockan 9.30 på tisdag om segern över terrorismen

19/5: Arméchefen, Sarath Fonseka, bekräftar att LTTEs högste ledare är död och att armén har hans lik. Mediakanaler som står LTTE nära hade sagt att Ledaren fortfarande lever.

27/5: Armén dödade elva LTTE-terrorister i djungeln i Ampara idag (Min kommentar: denna militära ”upprensningsaktion” kunde jag höra från där jag befann mig)

11/9: Talman W.J.M. Lokubandara sade till parlamentet idag att Sri Lanka måste sätta sig upp emot de utländska missioner som fortsätter att trakassera lankesiska representanter.

23/9: En spänd situation uppstod i ett internflyktingläger i Poontotham, Vavuniya, efter att en internflykting försökte fly. (Min kommentar: detta språkbruk var och är det gängse i Sri Lanka och ytterst få påpekar där att det ju brukar stå internflyktingar fritt att lämna sina läger om de så önskar, och att, när så inte är fallet, det torde vara riktigare att använda benämningen ”interneringsläger” snarare än ”internflyktingläger”).

27/9: Premiärminister Wickremanayaka säger till FN:s generalförsamling att FN inte ska blanda sig i staters inre angelägenheter.



2010:

27/1: Valmyndigheten tillkännager att Mahinda Rajapakse är segrare i presidentvalet med 57,88% av rösterna

28/1: Lakshman Hulugalle, direktor för Media Center for National Security, säger att det finns bevis att Sarath Fonseka hade planlagt att från två hotell i Colombo genomföra ett attentat och mörda Presidenten (Min kommentar: det som Sarath Fonseka, den sittande presidentens huvudmotkandidat i presidentvalet, sedermera kom att anklagas för var att ha varit aktiv inom politiken medan han fortfarande var militär samt för korrupta vapenaffärer. Han sitter nu i fängelse).

6/4: Sri Lanka uppmanar USA att undersöka sin egen efterlevnad av mänskliga rättigheter efter avslöjande av video om dödande i Irak

27/4: Holländsk polis arresterade 7 personer för samröre med LTTE

18/6: Presidenten säger att vita flaggincidenten är det största förräderiet mot nationen och dess soldater. (Min kommentar: detta syftar på att Sarath Fonseka skulle ha sagt att försvarssekreteraren, som också är bror till presidenten, själv skulle ha beordrat att LTTE-ledare skulle skjutas till döds fast de redan kapitulerat. SF har senare förnekat att han gjort något sådant uttalande).

25/6: Ryssland kritiserar tillsättandet av en FN-panel och säger att ansvaret att undersöka åligger Sri Lanka

6/7: Massiv protest utanför FNs kontor i Colombo mot FNs generalsekreterares tillsättande av expertpanel. (Min kommentar: denna panel ska ge FNs generalsekreterare råd i fråga om möjligheter att hantera ansvarfrågan när det gäller påstådda brott mot mänskliga rättigheter och krigets lagar begångna i Sri Lanka under krigets slutfas. Panelen har inget undersökande mandat).

22/9: I ett tal till FN sade Presidenten att han hoppas att utveckla landet med buddhistiska värderingar som socialt fundament
2/12: Oxford Union i Storbritannien ställer in president Rajapaksas tal med hänvisning till oro för säkerheten efter pro-LTTE protester i London

2/12: Spänt läge i parlamentet efter att parlamentsledamöter på regeringssidan försökte puckla på oppositionsledamoten Jayalath Jayawardene, då denne misstänks för att ha legat bakom protesterna mot presidenten i Storbritannien

3/12: Bauddhaloka Mawatha (gata i Colombo) stängd p g a protester framför brittiska högkommissariatet

6/12: Regeringen säger att den avser att lägga en misstroendeförklaring mot oppositionspartiet UNPs vice ledare Karu Jayasuriya för att han sagt att krigsförbrytelser borde undersökas. (Kommentar: ja, ni läser rätt: regeringen ska alltså begära misstroendeförklaring mot en person som sitter i oppositionen…! Tilläggas bör att KJ genast kraftfullt förnekade att han gjort något uttalande av den sort som han anklagats för).

10/12: ”Vissa individer försökte uppvigla till hat mot folkgrupp under parlamentets budgetdebatt och sabotaget mot mitt tal i Oxford var ett led i denna uppvigling” – Presidenten

15/12: Samtal pågår med Ryssland om att införskaffa sofistikerade pansarfordon till Sri Lankas armé

16/12: Utrikesdepartementet meddelar att den staty av f d politisk talesman för LTTE, Thamilchelvam, som restes i en stad i Frankrike, nu har tagits bort

onsdag 22 december 2010

En het önskan om en värld fri från påtvingade försvinnanden

Min vän har konverterat från en religion till en annan. Jag har särskilt fäst mig vid hans motivering: ”I den tradition som jag växte upp med bad vi till Gud när vi önskade något för egen del. Jag bytte religion när jag fann en gemenskap där vi främst ber för andra än för oss själva.”

Samme vän har varit med och bildat en liten informell grupp som i all enkelhet ordnar tysta vandringar från buddhisttempel till hindutempel, kyrka och moské till åminnelse av människor som har försvunnit. Sedan krig och väpnat uppror bröt ut i Sri Lanka på 1980-talet har tiotusentals människor blivit bortförda och försvunnit. Efter en ny våg av försvinnanden under 2006 och 2007 företog Human Rights Watch en undersökning vars slutsats var att allt tydde på att Sri Lankas militär och polis låg bakom en klar majoritet av fallen. Rapporten pekade också ut paramilitära grupper såsom skyldiga. I andra fall ansågs LTTE ligga bakom bortföranden och försvinnanden.

Till de tysta vandringarna, som min vän är med och anordnar, har anhöriga till försvunna slutit upp. Religiösa ledare har lett böner. Tempel och kyrkor har bjudit vandrarna på mat. Men min vän är besviken. ”Visst är det bra att familjerna till de försvunna kommer, men det som jag helst skulle vilja se är att alla de andra också börjar bry sig. Vår grupps främsta mål är att få människor att se påtvingade försvinnanden som en fråga som berör alla som bor här, inte bara de som själva drabbats av försvinnanden i familjen. För hur kan vi som bor här år från år stå ut med att leva i ett samhälle där människor tillåts att bara försvinna?”

Imorgon, den 23 december, blir en glädjens dag för mig och säkert också för min vän. Då träder nämligen konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden i kraft. Sri Lanka har inte skrivit under konventionen. Men konventionsstaterna blir skyldiga att följa upp förbudet mot påtvingade försvinnanden i sina lagar och rättssystem. En kommitté kommer att bildas som har till uppgift att övervaka hur konventionen efterlevs. Kampen mot påtvingade försvinnanden får därmed ett nytt och kraftfullare globalt instrument att använda sig av.

Fler stater än de tjugo som nu ratificerat konventionen borde göra det. Trycket borde öka på de stater som ännu inte skrivit under. Och fler länder borde ge kommittén som ska övervaka konventionens efterlevnad rätten att ta emot och behandla klagomål från enskilda människor. För att detta ska ske krävs att människor runt om i världen sluter upp och engagerar sig för att förebygga, förhindra och kräva undersökningar av fall av försvinnanden och, inte minst, kräva rätten till sanning och upprättelse för anhöriga till offren.

När människor förs bort för att aldrig mera återvända och anhöriga tvingas leva resten av sina liv i ovisshet om vad som hänt – och när detta får pågå år efter år utan att någon ställs till svars för det – så är det en djup kränkning av människovärdet. Vad säger det om det samhälle och den värld där vi lever? Kan du och jag år från år stå ut med att leva i en värld där människor tillåts att bara försvinna?

Med den konvention som träder i kraft dagen innan julafton detta år säger världen tydligare ifrån om att påtvingade försvinnanden är något som angår oss alla. Därför tänker jag glädja mig åt konventionen tillsammans med allt annat att glädja sig åt denna jul. In i julfirandet kommer jag också att ha med mig min väns vision om en gemenskap där man ber mer för andra än för sig själv och ett samhälle där varje medmänniskas fundamentala fri- och rättigheter är något som berör alla.

måndag 13 december 2010

Vallfartsort och fredszon


Innan jag visste särskilt mycket alls om Sri Lanka och långt innan jag hade en aning om att jag skulle komma att bo här en dag, hade jag hört talas om helgedomen i Madhu. Häromdagen – äntligen – fick jag tillfälle att vallfärda dit.

För många år sedan arbetade jag nära ett internationellt projekt som gick ut på att dokumentera exempel på aktivt upprätthållande av fredade zoner undan krig. Ett av fallstudierna i projektet handlade om Madhu i Sri Lanka, som framför allt från 1990 och framåt kom att bli tillflyktsort för krigsflyktingar. Det fanns en informell överenskommelse från krigförande parter att respektera platsen som vapen- och krigsfri zon – en överenskommelse som skulle gälla oavsett vem som för tillfället hade kontroll över området runtomkring Madhu (vilket under större delen av tiden var LTTE och endast under kortare perioder regeringstrupper).

Det första jag ser när jag stiger in i kyrkan är, som sig bör, madonnan av Mantai som tronar ovanför altaret. Madonnan fördes till Madhu av katoliker som ville rädda både sig själva och henne undan religionsförföljelsen i mitten av 1600-talet. Efter en period av portugisisk kolonisering av ön hade holländare nu tillvällat sig kontroll över kustregionerna (inlandet skulle inte komma att koloniseras förrän senare, under britterna). De reformerta holländarna hade vid det här laget - med tydlig koppling till sina koloniala ambitioner - förstört ett antal katolska kyrkor, huggit sönder madonnastatyer och dessutom utfärdat dödsstraff på att härbärgera katolska präster. Det var för att undkomma denna förstörelse och förföljelse som madonnan av Mantai kom till Madhu. Madonnan kom alltså själv hit såsom en flykting en gång i tiden.

Med tiden blev madonnan av Mantai, som anses besitta särskilda helande krafter, huvudanledning till att hundratals människor vallfärdar till Madhu varje år. Därmed har hon lyckats ena inte endast kristna av olika slag. Till Madhu vallfärdar sedan länge människor av alla religiösa och etniska tillhörigheter i Sri Lanka: buddhister, hinduer, muslimer och kristna. År 2001, då fredssamtal och vapenvila stod för dörren, var Madonnan av Mantai ute på ”pilgrimsresa för fred”, en sorts turné i landet, och drog då till sig stora skaror överallt dit hon kom.

Jag ser mig omkring. I kyrkan i Madhu saknas kyrkbänkar nästan helt och hållet. Skorna har vi alla tagit av oss innan vi gick in i kyrkorummet, precis som man gör i templen. Kring en pelare har några ungdomar samlats. De leds i bön av en knäböjande jeansklädd tjej. På andra håll sitter andra klungor av människor. Många ber högt och gemensamt. Men en medelålders man knäfaller ensam längst ned vid ingången. Sedan börjar han gå på sina bara knän hela mittgången fram, långsamt och till rytmen av sin outtalade bön (rytmen ger sig tillkänna i hans användande av radband och enstaka läpprörelser).

Längst bak i kyrkan finns något som mest ser ut som en osådd rabatt. En gammal kvinna med grå hårknut, vacker klarröd sari och stora nässmycken får hjälp av en ung man att ösa jord i en liten grön plastpåse (en sådan som man brukar lägga grönsaker i när man handlar). I Madhu har själva jorden en helande kraft och vid de stora högtiderna, när många pilgrimer flockas hit, måste ny jord fyllas på flera gånger om dagen. En del sätter jordens undergörande kraft i samband med en annan av Madhus alla sällsamheter: kobrorna, som trivs och frodas i djungelvegetationen runtomkring det lilla kyrkoområdet, har här förlorat sin förmåga att skada människor. (Lite vanvördigt tänker jag att det hade varit praktiskt om även myggorna förlorat sin förmåga att sprida sjukdom och död. Istället har jag blivit varnad för att det ska finnas mycket dengue och även mycket malaria här).

Madhus ställning som fredszon var inte lätt att upprätthålla. Det krävdes ständiga diplomatiska åtgärder och utryckningar för att det skulle fungera. Att det handlar om en gudstjänstlokal innebär att det ska vara skyddat från attacker enligt internationell humanitär rätt, men det finns ett flertal exempel på att religiösa helgedomar har attackerats i Sri Lanka. Enligt det ovan nämnda fallstudiet av Madhu var det kyrkans speciella historia som pilgrimsort för breda folklager i landet i kombination med internationell närvaro som ledde till att Madhu effektivt kunde fungera som fredad zon och tillflykt för oräkneligt antal människor under många år. Från år 1990 (till 2002) hade kyrkan nämligen ett unikt samarbete med UNHCR, som fanns på plats med ett öppet biståndscenter i Madhu.

Trots detta extra starka skydd i form av eget renommé och internationell närvaro blev ändå även Madhu till slut ett exempel på en helgedom som beskjutits i kriget. Den 20 november 1999, då tusentals människor sökt sin tillflykt till kyrkan och dess omedelbara närhet och det pågick strider mellan lankesisk armé och LTTE i området utanför, så utsattes Madhu för sex vändor granateld. När taket till kyrkans annex penetrerades dog 38 människor. Alla var civila. Många var barn. Att ingen av parterna hade råd rent politiskt att ses som den som attackerar ett sådant ställe som Madhu – något som ditintills bidragit till att freda området – yttrade sig nu i att båda tog avstånd från det inträffade och pekade ut den andre såsom skyldig part.

När jag kommer ut ur kyrkan tar två kvinnor kontakt med mig. Den ena av dem berättar att hon är här för andra gången. Första gången hon gjorde denna pilgrimsresa var 2007. På den tiden var man tvungen att lämna ifrån sig ID eller körkort i en vägspärr som LTTE upprättat vid infarten till Madhu, berättar hon. LTTE behöll dessa handlingar och återlämnade dem först när personen ifråga passerade förbi igen på sin väg hem. När jag hör henne berätta om detta tänker jag i mitt stilla sinne på hur jag själv alldeles nyss lämnade över mitt pass till soldater i en militär vägspärr vid sista avfarten till Madhu. Jag fick visserligen tillbaka passet inom en kvart och kunde sedan fortsätta min väg, men jag fick också med mig stränga förmaningar om att endast gå i kyrkan. Soldaten talade singhalesiska, så jag förstod det inte själv då, men enligt mitt ressällskap hade han sagt att det under inga villkor var tillåtet för utlänningen att gå in bland huslängorna där Madhus inneboende gäster bor.

Om Madhus ställning som fredszon alltid var problematisk och man inte lyckades avvärja attacken 1999, så lyckades man ändå under lång tid fungera som fristad som skulle hållas utanför kriget. Två av de regler som man lyckades genomdriva under den här tiden var att inga vapen tolererades inne på kyrkans område och inte heller soldater i uniform – vare sig dessa tillhörde armén eller LTTE. Därför blev jag besviken när jag såg många uniformerade soldater och militärpoliser inne på kyrkans område vid mitt besök. Men den stora skylten, där det står att vapen inte får tas med in, verkar i alla fall respekteras. Även om soldaterna var uniformerade så var de, så vitt jag kunde se, obeväpnade. Det i sig är en ovanlig syn.

Madhu har blivit känd som fredszon och fredskyrka. Fredskyrka kan man vara på många olika sätt. Jag tycker att Madhu kan tjäna som inspiration på tre punkter:

1.Ett tydligt NEJ till vapen och en påminnelse om hur konkret ett sådant ställningstagande är (såsom vapenhusen i gamla kyrkor där man bokstavligt talat ska lämna ifrån sig alla eventuella vapen innan man går in i kyrkan).
2.En fristad för människor på flykt och under hot – med användande av internationell preventiv närvaro när det behövts och gjort nytta
3.Trygg förankring i den egna traditionen förenad med en radikal och chosefri öppenhet gentemot människor av annan tro.