Anna Åkerlunds blogg

Ett nytt land ser dagens ljus

2011-07-09T17:28:00.000+03:00

Idag välkomnar vi ett nytt land till världen: Sydsudan. Efter drygt två decenniers krig har folk i södra Sudan som del av en fredsprocess folkomröstat om självständighet och resultatet blev ett rungande ja till oberoende. Idag är den stora dagen: självständighetsdagen. I morse satte jag på mig mitt linne med "Republic of South Sudan" - tryck dagen till ära.
Jag önskar det nya självständiga Sydsudan allt gott! Jag önskar det nya Sudan i norr allt gott - även det blir ju nu ett nytt land med nya gränser och ny befolkningssammansättning.
Må de nät av ömsesidiga beroenden som fortfarande finns mellan norr och söder i fortsättningen vara mera källa till samarbete än spänningar! Må de tvister som finns och som kommer att uppstå lösas på fredlig väg! Må båda sudanländerna slå in på vägar som leder till demokrati och respekt för mänskliga rättigheter! Detta önskar jag dem båda.
Men lyckönskningarna fastnar i halsen på grund av oro över pågående övergrepp på flera håll. Inte minst i södra Kordofan i landet i norr (se förra bloggtexten). Enligt Sudan Tribune har presidenten i Khartoum i norr offentligt tagit avstånd från de överenskommelser som ingåtts för att försöka göra något åt den förfärliga situation som råder i södra Kordofan. Som alla vet har Internationella brottmålsdomstolen sedan tidigare utfärdat arresteringsorder på presidenten i Khartoum på grund av misstanke om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Darfur. Under den officiella ceremonin och festligheterna idag för att markera Sydsudans födelse har regeringen där förresten vidtagit åtgärder för att västerländska dignitärer på plats ska kunna undvika kontakt med honom (också detta enligt Sudan Tribune).
Min välgångsönskan gäller folken i de båda länderna, alla vanliga medborgare där. Och min önskan är desto hetare eftersom den är uppblandad med oro. Må det gå dem väl till slut! Må de få uppleva fred och rättvisa i vår livstid!

Högre än så här kan man knappast ropa...!

2011-06-25T19:39:00.000+03:00

I hela tre veckor har larmrapporter och rop på hjälp skickats ut från södra Kordofan i Sudan. Inte minst kyrkorna har ringt allt vad de kunnat i larmklockorna i stort sett ända sedan våldsamheterna blossade upp där den 5 juni. Sudans kristna råd har vittnat om att flyende civila ”jagas som djur” (vidarebefordrat i ett pressmeddelande från Sudan Ecumenical Forum den 10 juni). Kyrkornas Världsråd har varnat för en omfattande humanitär katastrof då ”300 000 människor är belägrade, avskurna från nödhjälp och oförmögna att fly undan striderna”. Lutherska Världsförbundet har i starka ordalag tagit avstånd från ” våld och etnisk rensning, som enligt rapporter genomförs av sudanesiska regeringsstyrkor…” Den katolske biskopen av södra Kordofan har citerats av AFP då han sagt att Sudans president verkar ha förklarat krig mot civilbefolkningen: ”varför ska kvinnor barn och äldre göras till måltavla?”
Den bild som växer fram är en bild av en regim som för krig mot delar av sin egen befolkning – nu nubier i södra Kordofan. Det handlar inte i första hand om ett krig mellan nord och syd. När Sudan delas den 9 juli, då ”Republic of South Sudan” ska utropas, kommer södra Kordofan fortfarande att höra till den norra delen som har Khartoum som huvudstad. Tvärtemot vad många försöker få det till handlar det inte om ett krig mellan muslimer och kristna, då det finns lika många muslimska som kristna nubier. The Australian Broadcasting Corporation har låtit publicera ett brev från en anonym källa som ska ha befunnit sig på plats och som hävdar att ”vad som bara kan kallas etnisk rensning, när en etnisk grupp görs till måltavla för utplåning, började i Kadugli och Dilling när vi var där…” Samme anonyme källa påstår sedan att intern säkerhetstjänst gått från dörr till dörr och avrättat försvarslösa civila.
Biskopen i Kadugli använder det ännu mer laddade begreppet ”folkmord” när han går ut med en förtvivlad vädjan om att omvärlden måtte avsätta söndagen den 26 juni till bön och fasta för att få slut på våldet i södra Kordofan - och för fred i hela Sudan. ”Etnisk rensning” och ”folkmord” ska vara laddade begrepp och inte användas på ett sätt som urvattnar deras betydelse. Låt folkrättsjuristerna skärskåda fakta och fastslå den rätta benämningen. Vi kan hur som helst inte gärna påstå att det inte fanns signaler om fasansfulla ting och stort mänskligt lidande i södra Kordofan i juni 2011. Hur kommer det sig att det är så förhållandevis tyst kring detta? Hur kommer det sig att inte de geografiska benämningar som nämns här inte är på var människas läppar i dessa dagar? Varför talas det inte mer om södra Kordofan, Kadugli – och även om Abyei där våld utbröt tidigare i maj? Jag hoppas att biskopens i Kadugli maning till bön och fasta hörsammas och blir till en dag av bot och bättring för en värld som är så obegripligt selektiv när det gäller vad som ger stora rubriker, vad vi orkar och inte orkar bry oss om. Och jag hoppas på bot och bättring för en värld som ännu inte lärt sig att lägga tillräckligt med resurser på strukturellt och långsiktigt arbete för att med fredliga medel förebygga våld.

Rapport från ett land som ännu inte utropats

2011-06-06T21:55:00.000+03:00

En bild kommer för mig av en människa som vänder dåtiden ryggen och därför står blind. För framtiden kan vi ju inte se. Jag vet att jag inte har hittat på den bilden själv, men tyvärr har jag glömt var jag har fått den ifrån. Kan det vara från ett afrikanskt ordspråk? Enligt John Samuel Mbiti, en kristen religiös filosof från Kenya, hör tiden i många afrikanska kulturer och språk endast till nutid och dåtid. Tiden består av händelser som ägt rum eller som sker. Händelser i framtiden har ju inte ägt rum, är därför inte verkliga och hör inte tiden till. Detta till skillnad från västerländska kulturer som tenderar att se framtiden som tid som ligger utsträckt framför en (ja, just framför: man tänker sig nämligen gärna att man står med blicken riktad mot framtiden, inte tvärtom). Framtiden blir gärna i västerländskt tänkande tid att mutas in och ta i besittning. I många afrikanska kulturer, menar Mbiti, finns snarare en uppdelning i nära tid och avlägsen tid. Om jag förstår honom rätt blir båda viktiga då de påverkar den gemenskap av människor som lever här och nu.

Detta tänker jag på där jag befinner mig, i ett afrikanskt land som på sätt och vis – i alla fall i en tämligen trivial och rent bokstavlig bemärkelse – saknar både dåtid och nutid. Jag befinner mig nämligen i ett land som ännu inte utropats. Här finns ett torn som ser ut som ett klocktorn men som i själva verket räknar ned tiden – framtiden – från nu och till den 9 juli, den dag då landet, som jag befinner mig i, kommer att födas.

I en tämligen trivial och rent bokstavlig bemärkelse befinner jag mig i Sudan. Men det var inte till Sudan jag ansökte om visum för att få komma. Nej, jag slank in bakvägen genom att få tillstånd från ett kontor i Nairobi som allmänt kallas för ”ambassad” för det land som ännu inte utropats. Bortanför det triviala och bokstavliga är det uppenbart att det i själva verket är till landet som ännu inte finns som jag har kommit. Här städas det och putsas inför den 9 juli. Här håller folket andan och räknar in framtiden. Här kommer jag på mig själv med att ha övergått från att ha talat om det formellt korrekta ”södra Sudan” till att allt oftare råka säga ”Sydsudan”. ”South Sudan” istället för ”Southern Sudan”. Som i namnet på det land som ska utropas: Republic of South Sudan.

Det fredsavtal, som lade grunden för folkomröstningen för Sydsudans självständighet och som nu ska leda fram till dess självständighetsförklaring om en månad, kom till för att sätta punkt på över två decenniers inbördeskrig med bortåt två miljoner döda. Fredsprocessen har varit svårnavigerad och mycket tankar, uppmärksamhet och energi har riktats mot att hålla det skeppet flytande och på rätt köl. Så det är högst förståeligt att tankarna gått och fortfarande går mest till relationen mellan nord och syd. Inte minst de senaste två veckorna då nord och syd åter tycktes stå på randen till fullt inbördeskrig. Den 20 maj kördes Abyei över av trupper från norr. Människor flydde i panik. Barn separerades från sina föräldrar i flykten. Ledarskapet i Syd håller andan och fortsätter nedräkningen mot 9 juli. Med självständigheten så nära inpå knuten inom den framtid som vi inte kan se kommer Syd för sin del inte att göra någonting som skulle kunna fördröja eller försvåra det planenliga fortskridandet på vägen dit.

Inte ens ett ofött land saknar historia. Till den närvarande historien, den som fortfarande skrivs, hör inte bara fredsprocessen, som alla har ögonen på, utan också interna strider inom Syd.”Det internationella samfundet måste stötta oss att bygga fred mellan folken i söder. För lite uppmärksamhet, för lite energi , tankemöda och resurser har investerats i detta” hör jag folk resonera. Det håller inte att säga att ”nu ska vi bli ett nytt land och då ska vi bara blicka framåt, inte bakåt.” Det går inte därför att det nära förflutna är närvarande i nuet på mer än ett sätt.

Men ett lands födelse är också en fantastisk chans att ta nya tag. Inte genom att sopa det som varit under mattan men genom att skärskåda det, bestämma sig för vad som hädanefter ska bli annorlunda och planera och implementera en plan för hur nu man vill ha det. Jag önskar södra Sudan all lycka! Jag önskar även norra Sudan all lycka! (Icke att förglömma blir även det ett nytt land – nya gränser, ny granne…) Och till önskan om lycka hör önskan om fred!!

Långtgående militarisering i Sri Lanka

2011-06-03T21:40:00.000+03:00

Studenter i Sri Lanka har fått nog. När tre veckors obligatorisk träning i militärläger infördes sade studentorganisationerna nej. De vädjade till Högsta Domstolen om att denna nya ordning inte måtte införas. Inte för att det hjälpte.

Sedan 26 år av inbördeskrig i Sri Lanka slutade med fullständig militär seger för regeringssidan i maj 2009 har den väl tilltagna militära apparaten fått en rad nya uppgifter. Till detta års Vesakfirande rapporteras flygets, flottans och arméns soldater ha tillverkat lampor och lyktor i långa rader att dekorera vägar och torg. Soldater rapporteras övervaka demoleringen av slumbostäder i Colombo. Soldater rapporteras övervaka sophanteringen. Soldater rapporteras bygga vägar och broar. Soldater rapporteras bygga en cricketstadion och renovera en annan. Armén rapporteras driva hotell och valsafari för turister. Soldater rapporteras sälja grönsaker… Innan jag flyttade från Sri lanka såg jag själv affärerna, drivna av soldater, som kantar landsvägen från Vavuniya mot Jaffna i norr. Jag har själv sett soldater renovera buddhistiska ruiner tillika turistattraktioner i Anuradhapura. Jag har själv sett brevet till alla enskilda organisationer med kungörande om att inte ett enda offentligt möte får hållas av enskilda organisationer i norra Sri Lanka utan att den lokale militäre befälhavaren – samt diverse potentater – underrättas och bjuds in.

Trots protester från studentorganisationer och trots ett råd från Högsta Domstolen om att uppskjuta planerna på obligatorisk militärutbildning för studenter genomgår de första 10 000 studenterna en sådan utbildning precis just nu.

Summering av två års nyheter på mobilen

2011-01-05T19:35:00.000+03:00

Nyligen var det nyår vilket ju alltid ger upphov till en rad årskrönikor. Själv har jag just flyttat ifrån Sri Lanka efter drygt två år där och ser därför tillbaka på och summerar de senaste två åren. Innan jag lämnade ifrån mig min lankesiska mobiltelefon skrev jag till exempel av en del av meddelandena jag fått dit från min prenumeration på tidningen Daily Mirror’s nyhetsförmedling. Dessa meddelanden ger i tidningsrubriksformat en bild av de senaste två åren så som de rapporterats i lankesisk media. Där rapporteras om attacker mot civila – men endast sådana som begåtts av LTTE. Att röster höjs för undersökning av påstådda krigsförbrytelser begångna av båda sidor i kriget framgår indirekt genom ett antal citerade uttalanden om att omvärlden inte borde lägga sig i Sri Lankas inre angelägenheter. Det är också underförstått i Sri Lankas uppmaning till USA att undersöka sin egen efterlevnad av mänskliga rättigheter (se 6 april 2010 nedan) samt i rapporteringar om att FN ska tillsätta en expertpanel.
Mycket har hänt som det inte rapporteras om. Mycket av det som rapporterats är tendentiöst beskrivet. Mycket har också rapporterats om som inte kommer med i nedanstående ytterst subjektiva och hårt begränsade axplock där jag även försökt hålla mina kommentarer till ett minimum. Hur som helst. Här kommer några av de nyhets-sms som jag har fått in på min mobil de senaste två åren:

2009:

9/1: Presidenten tillkännager i särskilt tal till nationen att Elefantpasset har intagits och att militären kontrollerar hela landsvägen till Jaffna för första gången på 23 år

9/2: Suresh Joachim, som härstammar från Sri Lanka, har slagit världsrekord så som det dokumenteras i Guinness rekordbok. Han har tittat på TV i 72 timmar nonstop. Detta inträffade i Sverige.

21/2: Colombos luftförsvar har aktiverats på grund av möjlig attack från luften (Kommentar: när jag fick detta meddelande satt jag redan i min mörklagda lägenhet i Colombo medan luftförsvarets strålkastare sökte natthimlen där utanför).

21/2: Det är nu bekräftat att två LTTE-plan tagit sig in i Colombos luftrum. En av dem syns inte längre på radar.

22/2: Beväpnade män stormade TV-redaktion

23/2: Regeringen avböjer LTTEs förslag om vapenvila och säger att LTTE måste kapitulera

10/3: Självmordsattack mot moské, minst 6 – 8 dödade och ett tjugotal skadade, däribland en minister

31/3: Utrikesministern: ”kriget kommer att vara slut inom tre veckor och det internationella samfundet har gått med på att genast sätta igång megaprojekt”

26/4: LTTE utfärdade idag en unilateral vapenvila. Regeringen avfärdar den och kräver villkorslös kapitulation.

28/4: Svenska UD:s presstalesman Cecilia Julin sade till Daily Mirror att Sverige inte är glad över att Sri Lanka nekar visum för den svenske utrikesministern

17/5: Presidenten kommer att hålla särskilt tal till nationen klockan 9.30 på tisdag om segern över terrorismen

19/5: Arméchefen, Sarath Fonseka, bekräftar att LTTEs högste ledare är död och att armén har hans lik. Mediakanaler som står LTTE nära hade sagt att Ledaren fortfarande lever.

27/5: Armén dödade elva LTTE-terrorister i djungeln i Ampara idag (Min kommentar: denna militära ”upprensningsaktion” kunde jag höra från där jag befann mig)

11/9: Talman W.J.M. Lokubandara sade till parlamentet idag att Sri Lanka måste sätta sig upp emot de utländska missioner som fortsätter att trakassera lankesiska representanter.

23/9: En spänd situation uppstod i ett internflyktingläger i Poontotham, Vavuniya, efter att en internflykting försökte fly. (Min kommentar: detta språkbruk var och är det gängse i Sri Lanka och ytterst få påpekar där att det ju brukar stå internflyktingar fritt att lämna sina läger om de så önskar, och att, när så inte är fallet, det torde vara riktigare att använda benämningen ”interneringsläger” snarare än ”internflyktingläger”).

27/9: Premiärminister Wickremanayaka säger till FN:s generalförsamling att FN inte ska blanda sig i staters inre angelägenheter.

2010:

27/1: Valmyndigheten tillkännager att Mahinda Rajapakse är segrare i presidentvalet med 57,88% av rösterna

28/1: Lakshman Hulugalle, direktor för Media Center for National Security, säger att det finns bevis att Sarath Fonseka hade planlagt att från två hotell i Colombo genomföra ett attentat och mörda Presidenten (Min kommentar: det som Sarath Fonseka, den sittande presidentens huvudmotkandidat i presidentvalet, sedermera kom att anklagas för var att ha varit aktiv inom politiken medan han fortfarande var militär samt för korrupta vapenaffärer. Han sitter nu i fängelse).

6/4: Sri Lanka uppmanar USA att undersöka sin egen efterlevnad av mänskliga rättigheter efter avslöjande av video om dödande i Irak

27/4: Holländsk polis arresterade 7 personer för samröre med LTTE

18/6: Presidenten säger att vita flaggincidenten är det största förräderiet mot nationen och dess soldater. (Min kommentar: detta syftar på att Sarath Fonseka skulle ha sagt att försvarssekreteraren, som också är bror till presidenten, själv skulle ha beordrat att LTTE-ledare skulle skjutas till döds fast de redan kapitulerat. SF har senare förnekat att han gjort något sådant uttalande).

25/6: Ryssland kritiserar tillsättandet av en FN-panel och säger att ansvaret att undersöka åligger Sri Lanka

6/7: Massiv protest utanför FNs kontor i Colombo mot FNs generalsekreterares tillsättande av expertpanel. (Min kommentar: denna panel ska ge FNs generalsekreterare råd i fråga om möjligheter att hantera ansvarfrågan när det gäller påstådda brott mot mänskliga rättigheter och krigets lagar begångna i Sri Lanka under krigets slutfas. Panelen har inget undersökande mandat).

22/9: I ett tal till FN sade Presidenten att han hoppas att utveckla landet med buddhistiska värderingar som socialt fundament
2/12: Oxford Union i Storbritannien ställer in president Rajapaksas tal med hänvisning till oro för säkerheten efter pro-LTTE protester i London

2/12: Spänt läge i parlamentet efter att parlamentsledamöter på regeringssidan försökte puckla på oppositionsledamoten Jayalath Jayawardene, då denne misstänks för att ha legat bakom protesterna mot presidenten i Storbritannien

3/12: Bauddhaloka Mawatha (gata i Colombo) stängd p g a protester framför brittiska högkommissariatet

6/12: Regeringen säger att den avser att lägga en misstroendeförklaring mot oppositionspartiet UNPs vice ledare Karu Jayasuriya för att han sagt att krigsförbrytelser borde undersökas. (Kommentar: ja, ni läser rätt: regeringen ska alltså begära misstroendeförklaring mot en person som sitter i oppositionen…! Tilläggas bör att KJ genast kraftfullt förnekade att han gjort något uttalande av den sort som han anklagats för).

10/12: ”Vissa individer försökte uppvigla till hat mot folkgrupp under parlamentets budgetdebatt och sabotaget mot mitt tal i Oxford var ett led i denna uppvigling” – Presidenten

15/12: Samtal pågår med Ryssland om att införskaffa sofistikerade pansarfordon till Sri Lankas armé

16/12: Utrikesdepartementet meddelar att den staty av f d politisk talesman för LTTE, Thamilchelvam, som restes i en stad i Frankrike, nu har tagits bort

En het önskan om en värld fri från påtvingade försvinnanden

2010-12-22T10:05:00.002+03:00

Min vän har konverterat från en religion till en annan. Jag har särskilt fäst mig vid hans motivering: ”I den tradition som jag växte upp med bad vi till Gud när vi önskade något för egen del. Jag bytte religion när jag fann en gemenskap där vi främst ber för andra än för oss själva.”

Samme vän har varit med och bildat en liten informell grupp som i all enkelhet ordnar tysta vandringar från buddhisttempel till hindutempel, kyrka och moské till åminnelse av människor som har försvunnit. Sedan krig och väpnat uppror bröt ut i Sri Lanka på 1980-talet har tiotusentals människor blivit bortförda och försvunnit. Efter en ny våg av försvinnanden under 2006 och 2007 företog Human Rights Watch en undersökning vars slutsats var att allt tydde på att Sri Lankas militär och polis låg bakom en klar majoritet av fallen. Rapporten pekade också ut paramilitära grupper såsom skyldiga. I andra fall ansågs LTTE ligga bakom bortföranden och försvinnanden.

Till de tysta vandringarna, som min vän är med och anordnar, har anhöriga till försvunna slutit upp. Religiösa ledare har lett böner. Tempel och kyrkor har bjudit vandrarna på mat. Men min vän är besviken. ”Visst är det bra att familjerna till de försvunna kommer, men det som jag helst skulle vilja se är att alla de andra också börjar bry sig. Vår grupps främsta mål är att få människor att se påtvingade försvinnanden som en fråga som berör alla som bor här, inte bara de som själva drabbats av försvinnanden i familjen. För hur kan vi som bor här år från år stå ut med att leva i ett samhälle där människor tillåts att bara försvinna?”

Imorgon, den 23 december, blir en glädjens dag för mig och säkert också för min vän. Då träder nämligen konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden i kraft. Sri Lanka har inte skrivit under konventionen. Men konventionsstaterna blir skyldiga att följa upp förbudet mot påtvingade försvinnanden i sina lagar och rättssystem. En kommitté kommer att bildas som har till uppgift att övervaka hur konventionen efterlevs. Kampen mot påtvingade försvinnanden får därmed ett nytt och kraftfullare globalt instrument att använda sig av.

Fler stater än de tjugo som nu ratificerat konventionen borde göra det. Trycket borde öka på de stater som ännu inte skrivit under. Och fler länder borde ge kommittén som ska övervaka konventionens efterlevnad rätten att ta emot och behandla klagomål från enskilda människor. För att detta ska ske krävs att människor runt om i världen sluter upp och engagerar sig för att förebygga, förhindra och kräva undersökningar av fall av försvinnanden och, inte minst, kräva rätten till sanning och upprättelse för anhöriga till offren.

När människor förs bort för att aldrig mera återvända och anhöriga tvingas leva resten av sina liv i ovisshet om vad som hänt – och när detta får pågå år efter år utan att någon ställs till svars för det – så är det en djup kränkning av människovärdet. Vad säger det om det samhälle och den värld där vi lever? Kan du och jag år från år stå ut med att leva i en värld där människor tillåts att bara försvinna?

Med den konvention som träder i kraft dagen innan julafton detta år säger världen tydligare ifrån om att påtvingade försvinnanden är något som angår oss alla. Därför tänker jag glädja mig åt konventionen tillsammans med allt annat att glädja sig åt denna jul. In i julfirandet kommer jag också att ha med mig min väns vision om en gemenskap där man ber mer för andra än för sig själv och ett samhälle där varje medmänniskas fundamentala fri- och rättigheter är något som berör alla.

Vallfartsort och fredszon

2010-12-13T18:05:00.004+03:00

Innan jag visste särskilt mycket alls om Sri Lanka och långt innan jag hade en aning om att jag skulle komma att bo här en dag, hade jag hört talas om helgedomen i Madhu. Häromdagen – äntligen – fick jag tillfälle att vallfärda dit.

För många år sedan arbetade jag nära ett internationellt projekt som gick ut på att dokumentera exempel på aktivt upprätthållande av fredade zoner undan krig. Ett av fallstudierna i projektet handlade om Madhu i Sri Lanka, som framför allt från 1990 och framåt kom att bli tillflyktsort för krigsflyktingar. Det fanns en informell överenskommelse från krigförande parter att respektera platsen som vapen- och krigsfri zon – en överenskommelse som skulle gälla oavsett vem som för tillfället hade kontroll över området runtomkring Madhu (vilket under större delen av tiden var LTTE och endast under kortare perioder regeringstrupper).

Det första jag ser när jag stiger in i kyrkan är, som sig bör, madonnan av Mantai som tronar ovanför altaret. Madonnan fördes till Madhu av katoliker som ville rädda både sig själva och henne undan religionsförföljelsen i mitten av 1600-talet. Efter en period av portugisisk kolonisering av ön hade holländare nu tillvällat sig kontroll över kustregionerna (inlandet skulle inte komma att koloniseras förrän senare, under britterna). De reformerta holländarna hade vid det här laget - med tydlig koppling till sina koloniala ambitioner - förstört ett antal katolska kyrkor, huggit sönder madonnastatyer och dessutom utfärdat dödsstraff på att härbärgera katolska präster. Det var för att undkomma denna förstörelse och förföljelse som madonnan av Mantai kom till Madhu. Madonnan kom alltså själv hit såsom en flykting en gång i tiden.

Med tiden blev madonnan av Mantai, som anses besitta särskilda helande krafter, huvudanledning till att hundratals människor vallfärdar till Madhu varje år. Därmed har hon lyckats ena inte endast kristna av olika slag. Till Madhu vallfärdar sedan länge människor av alla religiösa och etniska tillhörigheter i Sri Lanka: buddhister, hinduer, muslimer och kristna. År 2001, då fredssamtal och vapenvila stod för dörren, var Madonnan av Mantai ute på ”pilgrimsresa för fred”, en sorts turné i landet, och drog då till sig stora skaror överallt dit hon kom.

Jag ser mig omkring. I kyrkan i Madhu saknas kyrkbänkar nästan helt och hållet. Skorna har vi alla tagit av oss innan vi gick in i kyrkorummet, precis som man gör i templen. Kring en pelare har några ungdomar samlats. De leds i bön av en knäböjande jeansklädd tjej. På andra håll sitter andra klungor av människor. Många ber högt och gemensamt. Men en medelålders man knäfaller ensam längst ned vid ingången. Sedan börjar han gå på sina bara knän hela mittgången fram, långsamt och till rytmen av sin outtalade bön (rytmen ger sig tillkänna i hans användande av radband och enstaka läpprörelser).

Längst bak i kyrkan finns något som mest ser ut som en osådd rabatt. En gammal kvinna med grå hårknut, vacker klarröd sari och stora nässmycken får hjälp av en ung man att ösa jord i en liten grön plastpåse (en sådan som man brukar lägga grönsaker i när man handlar). I Madhu har själva jorden en helande kraft och vid de stora högtiderna, när många pilgrimer flockas hit, måste ny jord fyllas på flera gånger om dagen. En del sätter jordens undergörande kraft i samband med en annan av Madhus alla sällsamheter: kobrorna, som trivs och frodas i djungelvegetationen runtomkring det lilla kyrkoområdet, har här förlorat sin förmåga att skada människor. (Lite vanvördigt tänker jag att det hade varit praktiskt om även myggorna förlorat sin förmåga att sprida sjukdom och död. Istället har jag blivit varnad för att det ska finnas mycket dengue och även mycket malaria här).

Madhus ställning som fredszon var inte lätt att upprätthålla. Det krävdes ständiga diplomatiska åtgärder och utryckningar för att det skulle fungera. Att det handlar om en gudstjänstlokal innebär att det ska vara skyddat från attacker enligt internationell humanitär rätt, men det finns ett flertal exempel på att religiösa helgedomar har attackerats i Sri Lanka. Enligt det ovan nämnda fallstudiet av Madhu var det kyrkans speciella historia som pilgrimsort för breda folklager i landet i kombination med internationell närvaro som ledde till att Madhu effektivt kunde fungera som fredad zon och tillflykt för oräkneligt antal människor under många år. Från år 1990 (till 2002) hade kyrkan nämligen ett unikt samarbete med UNHCR, som fanns på plats med ett öppet biståndscenter i Madhu.

Trots detta extra starka skydd i form av eget renommé och internationell närvaro blev ändå även Madhu till slut ett exempel på en helgedom som beskjutits i kriget. Den 20 november 1999, då tusentals människor sökt sin tillflykt till kyrkan och dess omedelbara närhet och det pågick strider mellan lankesisk armé och LTTE i området utanför, så utsattes Madhu för sex vändor granateld. När taket till kyrkans annex penetrerades dog 38 människor. Alla var civila. Många var barn. Att ingen av parterna hade råd rent politiskt att ses som den som attackerar ett sådant ställe som Madhu – något som ditintills bidragit till att freda området – yttrade sig nu i att båda tog avstånd från det inträffade och pekade ut den andre såsom skyldig part.

När jag kommer ut ur kyrkan tar två kvinnor kontakt med mig. Den ena av dem berättar att hon är här för andra gången. Första gången hon gjorde denna pilgrimsresa var 2007. På den tiden var man tvungen att lämna ifrån sig ID eller körkort i en vägspärr som LTTE upprättat vid infarten till Madhu, berättar hon. LTTE behöll dessa handlingar och återlämnade dem först när personen ifråga passerade förbi igen på sin väg hem. När jag hör henne berätta om detta tänker jag i mitt stilla sinne på hur jag själv alldeles nyss lämnade över mitt pass till soldater i en militär vägspärr vid sista avfarten till Madhu. Jag fick visserligen tillbaka passet inom en kvart och kunde sedan fortsätta min väg, men jag fick också med mig stränga förmaningar om att endast gå i kyrkan. Soldaten talade singhalesiska, så jag förstod det inte själv då, men enligt mitt ressällskap hade han sagt att det under inga villkor var tillåtet för utlänningen att gå in bland huslängorna där Madhus inneboende gäster bor.

Om Madhus ställning som fredszon alltid var problematisk och man inte lyckades avvärja attacken 1999, så lyckades man ändå under lång tid fungera som fristad som skulle hållas utanför kriget. Två av de regler som man lyckades genomdriva under den här tiden var att inga vapen tolererades inne på kyrkans område och inte heller soldater i uniform – vare sig dessa tillhörde armén eller LTTE. Därför blev jag besviken när jag såg många uniformerade soldater och militärpoliser inne på kyrkans område vid mitt besök. Men den stora skylten, där det står att vapen inte får tas med in, verkar i alla fall respekteras. Även om soldaterna var uniformerade så var de, så vitt jag kunde se, obeväpnade. Det i sig är en ovanlig syn.

Madhu har blivit känd som fredszon och fredskyrka. Fredskyrka kan man vara på många olika sätt. Jag tycker att Madhu kan tjäna som inspiration på tre punkter:

1.Ett tydligt NEJ till vapen och en påminnelse om hur konkret ett sådant ställningstagande är (såsom vapenhusen i gamla kyrkor där man bokstavligt talat ska lämna ifrån sig alla eventuella vapen innan man går in i kyrkan).
2.En fristad för människor på flykt och under hot – med användande av internationell preventiv närvaro när det behövts och gjort nytta
3.Trygg förankring i den egna traditionen förenad med en radikal och chosefri öppenhet gentemot människor av annan tro.

Medborgare eller undersåtar?

2010-09-05T14:27:00.003+03:00

Sri Lanka har en oerhört stark presidentmakt. Nu stärks den ytterligare. I alla fall om förslaget till författningstillägg går igenom – och allt tyder på att den gör det. Efter diverse lojalitetsbyten i parlamentet har regeringen den 2/3 majoritet som den eftersträvar för att få igenom förändringar i landets författning. Men borde inte också folket få chans att säga sin mening?

Kort bakgrund: 1978 års konstitution gav Sri Lanka en av världens mäktigaste presidentmakter. Ett antal gånger sedan dess har politiker gått till val på att begränsa denna makt – och fått folkets mandat att göra det. Landets nuvarande president har två gånger gått till val på en plattform som lovat att begränsa presidentmakten (även om löftet var mindre radikalt den gång då han omvaldes jämfört med första gången). Nu ska ett författningsförslag skyndas igenom parlamentet, som kommer att ge honom möjlighet att ställa upp för omval ett obegränsat antal gånger (mot nuvarande begränsning på två mandatperioder). Dessutom kommer ett antal oberoende kommissioner göras beroende och få försvagat mandat. Presidenten kommer fortsättningsvis att ensam utse ordförande och ledamöter till bland andra landets valkommission, kommissionen för offentlig förvaltning, antikorruptionskommission, poliskommission och MR-kommission samt domare i Högsta Domstolen m fl. Kommissionen för offentlig förvaltning, som skulle motverka en långt gången politisering av förvaltningen (läs: ministerstyre), behöver inte längre tillfrågas när ministrarna utser, förflyttar, disciplinerar eller avskedar chefer i statlig förvaltning och regeringen ska bestämma i alla policyfrågor som gäller offentliganställda. Värt att särskilt notera är att valkommissionen, enligt förslaget, fråntas sina befogenheter att se till att statliga resurser och statlig media inte används på ett otillåtet sätt i samband med val. (Massiv kritik om sådant missbruk framfördes i samband med presidentvalet i början av året).

I måndags lyckades Centre for Policy Alternatives (CPA) och några andra enskilda organisationer för första gången få tag i en kopia på förslagstexten. Morgonen därpå gick de till Högsta Domstolen (och fick där reda på att de inte hade den senaste texten utan fick be om att få ut den allra senaste versionen på stående fot). Inför domstolen argumenterade de för att förslaget till författningstillägg har långtgående konsekvenser och att en folkomröstning borde få avgöra om den ska gå igenom. I ett uttalande nyligen skriver CPA: ”vi är övertygade om att förändringarna i det föreslagna författningstillägget är helt oförenliga med konstitutionalism och liberala demokratiska värden, och att de undergräver folkets suveränitet och den republikanska principen.” Se http://www.cpalanka.org/

Argument för förslaget är faktiskt inte helt lätta att hitta. Kanske beror det helt enkelt på att förespråkarna inte är inriktade på att ta en offentlig demokratisk diskussion om saken. Men enligt en av dem som var med i domstolen i tisdags så är förespråkarnas främsta argument att det föreslagna författningstillägget gynnar stabiliteten och det i sin tur är viktigt för att få skjuts på den ekonomiska utvecklingen i landet. Men då bortser man ifrån att införandet 1978 av ett system som koncentrerade makt i händerna på ett ämbete, presidentens, inte hindrade krigsutbrottet fem år senare. Inte nog med det: det var tvärtom demokratins tillkortakommanden, däribland den starka centralstyrningen och maktkoncentrationen, som aktivt banade väg för väpnad konflikt. Ett av tilläggen till konstitutionen, det trettonde författningstillägget, kom till som ett försök att skapa fred genom att decentralisera makt ut till provinserna. På så vis skulle den tamilska minoriteten, som är starkare i norr och öster, kunna styra över mera när det gäller lokala angelägenheter. Men det trettonde författningstillägget har aldrig implementerats helt och hållet.

Det nuvarande förslaget till författningstillägg säger ingenting om det trettonde tillägget. Men man kan lugnt anta att det kommer att fortsätta att gälla i princip men endast delvis i praktik – samtidigt som centralmakten i form av presidentämbetet blir allt mer maktfullkomlig. I norr styrs det mesta i dagsläget av en av presidenten tillsatt kommitté, vilket också talar sitt tydliga språk.

Högsta Domstolens utlåtande om det 18e författningstillägget överlämnades i torsdags till presidenten och talmannen i parlamentet. Den senare är för övrigt bror till presidenten. (En annan bror till presidenten är ordförande i den nyss nämnda kommittén som styr i norr. Ytterligare en bror är försvarssekreterare med makt över försvarsdepartementet under vilket militär, polis och numera även myndigheten för enskilda organisationer sorterar). Högsta Domstolens utlåtande ska tillkännages i parlamentet på tisdag och det 18e tillägget till Sri Lankas konstitution förväntas röstas igenom i parlamentet på onsdag.

Så det blir säkert ingen folkomröstning. Synd. Det hade varit en signal om att landets invånare fortfarande betraktas som medborgare snarare än undersåtar och att all makt utgår från folket. För man kan ju annars börja undra hur det egentligen står till med den saken.

I Jaffna skriver segraren historia

2010-07-22T17:09:00.003+03:00

Jaffna hyser en bedagad skönhets avslappnade charm. Husen är fortfarande vackra men många är stadda i olika stadier av förfall. Några är inte mer än ruiner. Där finns många tjusiga kyrkor och tempel. Affärskvarteren är organiserade efter varuslag.

Jag åkte till Jaffna tillsammans med ett par vänner. Bland dem en singhalesiska, buddhist, vars ingifte farbror är tamil och hindu, bördig från Jaffna. Som liten flicka åkte min vän ofta dit och hälsade på. (Hon har själv alltid bott i söder, nu i Colombo). Sedan kom kriget. Farbrorn och fastern flydde till Europa och vägen till Jaffna stängdes. Under de 26 åren av krig var landsvägen mellan södra Sri Lanka och Jaffna uppe i norr nästan alltid stängd. Gerillan kontrollerade olika delar av sträckan under olika perioder och många blodiga strider koncentrerades kring just denna väg. Visserligen kunde man flyga till Jaffna, men det gjorde min vän endast en enda gång under alla de åren. Släktingarna var ju hur som helst inte kvar där längre. När hon nu reste tillbaka till Jaffna för första gången jublade släktingarna där borta i exilen. Via sms bad farbrorn henne att göra honom en tjänst. Han ville att hon skulle gå till Jaffnas mest berömda tempel, Murugantemplet i Nallur, och be en bön för honom där.

Sagt och gjort. Vi steg upp klockan 4.30 på morgonen och var vid templet i tid till första morgonpujan, som började punktligt klockan 5.00. Med trummor och eld. Ett aumtecken tändes för Murugan. En cirkel för Ganesh. Aska smetades i pannan. Med en kupad hand tog jag emot en vätska att dricka eller smörja in i håret (jag valde det senare alternativet). Min vän fick låna 200 rupies av mig, som hon lade i en stor kista. Prästen kom förbi och hon sade sin farbrors namn. Alla vandrade vi runt i templet från den ena gudabilden till den andra. I rask takt. Det kändes som om vi var där för att väcka gudarna med våra trummor och höga rop. Hon och jag höll oss mest i bakgrunden, lite försynt. Men en man vinkade leende åt henne att gå längre fram och jag såg hur glad hon blev över hans välkomnande omtanke.

När vi kom ut ur templet hade staden vaknat. Därinne hade jag lagt märke till enkla pappersskyltar på singhalesiska. Endast på singhalesiska. Inte på tamil, som är det språk som talas i Jaffna. Inte heller på engelska. Jag frågade nu vad det stod på dem. ”Förbjudet att fotografera” svarade min vän, och forsatte: ”Skyltarna såg nya och provisoriska ut. De har helt säkert satts upp nyligen på grund av alla turister från söder.” Så tillade hon med en grimas: ”det är tydligen bara just singhalesiska turister som inte förstår bättre än att de måste få sådana förmaningar”.

Landsvägen, som förbinder norr och söder, öppnades först i julas för civil trafik. Nu kommer en ständig ström av folk från söder upp dit. Vid det singhalesiska och tamilska nyåret, som firas i april, var trängseln stor. Jag läste om det i tidningarna. Det faktum att vanligt folk nu kan åka bil eller buss tvärs genom hela landet är en symbol för landets enande. Nu finns ingen delning längre mellan regeringskontrollerat och gerillakontrollerat område. ”ONE NATION, ONE COUNTRY” står det med stora feta bokstäver på en skylt vid infarten till Jaffna.

I Kandarodai finns gamla ruiner i form av små stupor (i alla fall enligt den restaurering som har gjorts). Historieskrivningen är omtvistad och kontroversiell. Om jag förstod det hela rätt, så är det i och för sig allmänt accepterat att lämningarna är buddhistiska (men jag kan ha fel om den saken). Helt klart är att det åtminstone råder delade meningar om huruvida ruinerna också kan sägas ha varit singhalesiska. Ruinerna har använts som argument i konflikten mellan singhalesisk och tamilsk nationalism. Idag vaktas ruinerna av soldater. En stor skylt har satts upp med en lång förklarande text om ruinerna. Den är skriven helt och hållet på singhalesiska. Jag såg ingen skylt på tamil.

Historieskrivning är ett hett ämne i Jaffna. Det allra mesta rör dock inte den antika historien utan en betydligt mer närliggande historia. Det handlar om den tid de nu levande generationerna själva har upplevt och kan minnas. Utanför Murugantemplet påstår Lonely Planet att det ska finnas ett stort monument över en av LTTEs mest berömda män, Thileepan, som hungerstrejkade sig själv till döds där år 1987. Jag läser att monumentet i form av en hand med uppbrutna kedjor som griper om en låga har återbildats på flera håll i staden. Men något sådant monument finns naturligtvis inte där nu och jag kan inte tänka mig att det finns återgivet någon annanstans i staden heller. LTTEs gravvårdar har också utplånats, enligt vad jag har förstått.

I maj, på årsdagen av krigsslutet, skulle det hållas en interreligiös högtid vid Murugantemplet i Nallur i Jaffna för att människor gemensamt skulle få minnas sina nära och kära som dog i kriget. Men folk som var på väg dit hotades och många vände och gick hem. De som trots hoten gick dit fann platsen omringad av militär och polis. De blev tillsagda att registrera sig hos polisen. En präst togs senare in till förhör på militärhögkvarteret. På annat håll i norra Sri Lanka tvingades en präst ställa in en gudstjänst i samband med årsdagen och ytterligare en präst blev hotad till livet för att han organiserade en bönestund för dem som dödades i kriget. (Se artikel av Ruki på Groundviews den 18 juni 2010, http://www.groundviews.lk/ ) Problemet ur arméns och polisens perspektiv var att de dödade anhöriga, som det här var fråga om, antingen stred på motståndarsidan i kriget eller var civila. Men döda fiender ska inte sörjas och civila dödades i princip inte om man får tro den officiella historieskrivningen – såvida de inte dödades av terroristerna förstås. (Terrorister är det ord som vanligtvis används här för att beteckna LTTE).

Om vissa monument rivs ned, så byggs andra upp. Redan i en tidigare blogg om Jaffna (från januari i år) nämnde jag det stora segermonumentet vid Elefantpasset: Sri Lanka som hålls upp av händer och som vaktas av lejon (singha = lejon). Den här gången såg jag ännu ett monument, också det i närheten av Elefantpasset. Det var av betydligt enklare snitt och bestod helt enkelt av återstoden av en autentisk sprängd bulldozer, prydd med blomstergirlander. Inristat i sten står en text om hur korpral Gamini Kularathne från Singharegementet offrade sitt liv här genom att ensam gå ut med handgranater mot en bulldozer som ”skoningslösa LTTE-terrorister” lastat full med sprängmedel . Genom att spränga sig själv och hela laddningen i luften räddade denne tappre soldat sina kamrater, står det. Denna text har ristats in på alla tre språken. Den engelska versionen börjar: ”Born in this land were thousands of men of noble virtue, committed to give their all for the Motherland. They stood ready even to make the supreme sacrifice (…)in order to defend this land against evil and liberate the nation”. I början av juli hölls en ceremoni här. Jag kommer ihåg bilden i tidningen på Gamini Kularathnes mamma när hon lade blommor på platsen där sonen dog. (Bilden här intill har jag tagit själv och den visar folk från södra Sri Lanka som stannat till vid monumentet).

Med alla besökare från söder, som flockas till Jaffna, skulle man kunna tro att den lokala hotell- och restaurangnäringen gynnas. Men de Jaffnabor jag träffade sade att de flesta inhemska turister, som kommer till Jaffna, tyr sig till soldaterna på plats. ”De känner sig väl tryggare så” förmodade de, och berättade sedan att soldater har satt upp färskvatten och bajamajor på sportarenan. Där väljer en del turister att sova. Mat köper de i soldaternas affärer. En av Jaffnaborna tillade att dessa affärer slår ut de lokala handlarna genom att hålla mycket låga priser.

Denna korta konversation om turister från söder var det jag kom att tänka på när jag ett par dagar senare anträdde vägen tillbaka från Jaffna och åkte förbi ”Task Force 07 Welfare Shop” och andra liknande affärer enklare restauranger /kaféer i militärens regi. Jag uppfattar det som att det finns fler sådana nu än när jag åkte samma väg i januari. Samtidigt vill jag tillägga att en viktig skillnad mellan då och nu är att det nu också finns några civila affärer och kaféer längs landsvägen. Över huvud taget finns det mycket mer folk längs vägen nu, däribland en massa barn i vita skoluniformer och ljusblåa Unicef-ryggsäckar. Men den militära närvaron är fortsatt påfallande. Talande är att skyltarna uppe i norr helt och hållet inrättar besökarna efter en militär karta. Infarten till den första tätorten söder om Jaffna kungörs till exempel med ett ”Welcome to Kilinochchi, 57th division”.

För mig är det självklart att man inte kan dra alla besökare från söder över en kam. Jag var ju själv där tillsammans med en buddhistisk singhalesisk vän från Colombo, som har en hinduisk tamilsk farbror som hon gärna ber en bön för enligt hinduisk ritual. Men det är tydligt att många turisters beteende i Jaffna skapar frustration hos lokalbefolkningen. I de fall då besökarna mer eller mindre kliniskt undviker att möta Jaffnabor eller på något sätt bidra till lokalekonomin, i de fall då de tyr sig endast till soldater , i de fall då de uppsöker endast de delar av historien som bekräftar den egna gruppen och identiteten och samtidigt påminner om och befäster fiendebilden av den andre, så innebär det inte bara att ett tillfälle till ett möte har gått förlorat. Det innebär att misstron och bitterheten ökar.

Den typen av turism passar dessutom alltför väl in i och blir en del av en bredare politisk process som handlar om att segraren skriver historia med tung hand. Som jag ser det är problemet inte så mycket att man reser monument i sig som hur dessa är utformade samt det faktum att de blir resta samtidigt som andra monument och gravar utplånas. Problemet är inte så mycket det dödande som offentligheten minns utan det dödande som höljs i påbjuden glömska och tystnad. Problemet är inte att en mamma stannar till vid de utbrända resterna av en bulldozer för att minnas och sörja sin stupade son, men att andra samtidigt förmenas rätten att sörja.

Segrarens historieskrivning är en direkt fortsättning på den sidans krigspropaganda. Den är full av enkla schablonbilder och antingen – eller. Aldrig både – och. Den är triumferande även i sorgen och intolerant mot andra berättelser. Aldrig tvivlande eller ambivalent. Aldrig någonsin ångerfull över någonting. En sådan hantering av nutidshistorien är ett hinder för försoning. Det första steget på en framtida försoningsprocess måste därför bli en samtida sanningsprocess.

Politisk vernissage

2010-05-19T06:35:00.003+03:00

En teckning: en avklädd kvinna sitter med ryggen mot oss. Hon vänder ansiktet åt sidan och nedåt. Framför henne en begapande begabbande hop av män. Bildtext: ”när demokrati förväxlas med majoritetens vilja”.

Uppsnappat i vimlet:
- När var det det hände nu igen?
- Vad menar du....? Jaha, du menar det?
- Ja, vad annars?

En teckning: en fyrkantig vuxen som bortvänd och oåtkomlig är i färd med att hälla sopor i ett barns huvud (barnets huvudsvål har öppnats som ett lock).

Uppsnappat i vimlet:
- Titta, där är hans fru!
- Och tonårsgrabben vid hennes sida, är det en son?
- Ja, det är deras äldsta. Den yngre är han i röd t-shirt. Han var här alldeles nyss...

En teckning: fru Justitia med sin ögonbindel och armarna hängande utefter sidorna. Tätt bakom ryggen på henne står en man i vit skjorta. Han sträcker fram sina armar under hennes armhålor så att det nästan ser ut som om de är hennes. I den ena armen håller han vågen, i den andra svärdet.

Uppsnappat i vimlet:
- Var det inte i mars det hände?
- Nej, det vet du väl att det inte var. Det var ju strax innan presidentvalet. Nyheten kom ju liksom bort i det stora nyhetsflödet kring valet. Minns du inte det?
- Nej, jag minns inte så noga... Men du menar väl inte att det var i januari!? Tänk, vad tiden rusar iväg...!

Den 24 januari i år jobbade tecknaren till sent inpå kvällen och lämnade sedan kontoret för att gå hem. Tecknaren är förutom tecknare också journalist och politisk kommentator. Och diabetiker. Och pappa.

En teckning: två figurer utan ansikte, avhumaniserade. Den ena står rak. Där huvudet borde sitta finns istället en gigantisk pistol. Den andra figuren, som är klädd i lappad sarong, gör sig så liten han kan medan han trär en girland kring pistolhuvudets hals, ett traditionellt sätt att ära någon. Fattiglappen har en måltavla där ryggen borde sitta.

Vittnen har framträtt och sagt att de såg en vit skåpbil utan nummerplåtar utanför familjens hus den där dagen i januari i år.

Det första liket som dumpades från en vit skåpbil blev med åren bara en i raden av lik. Den första människan som tvingades in i en vit skåpbil för att därefter aldrig mera höras av blev med åren en i en anonym skara av försvunna. Om människorna, alla de individuella livsödena, trädde i bakgrunden när mängden likartade berättelser ökade, framträdde samtidigt med desto större tydlighet den gemensamma nämnaren: den vita skåpbilen. Om någon i Sri Lanka säger sig ha sett en vit skåpbil så är det liktydigt med aningar om skräck och ond bråd död.

Tecknaren hade rövats bort i en vit skåpbil en gång tidigare, närmare bestämt den 27 augusti 2009. Försedd med ögonbindel och handklovar tillbringade han sedan en hel natt inlåst i ett litet rum någonstans. Dagen därpå släpades han åter igen in i den vita skåpbilen och kördes till ett stenbrott. Där släpptes han.

En teckning: presidenten tronar hög som ett hus eller ett berg. Hans huvud svävar någonstans högt däruppe. Framför honom bugar sig en penna. En mörk droppe faller från pennan ned mot marken. Är det blod?

Den 24 januari i år jobbade tecknaren till sent inpå kvällen och lämnade sedan kontoret för att gå hem. Men han kom inte hem.

Om fler kvinnor och mindre våld

2010-04-18T08:24:00.002+03:00

Sri Lanka skryter ofta med att ha varit det första landet i världen att utse en kvinna som premiärminister: Sirimavo Bandaranaike. Det var för femtio år sedan. Men statistiken för andelen kvinnor i valda positioner har aldrig varit imponerande. Faktum är att den idag är sämre i Sri Lanka än i något annat land i Sydasien. Kvinnor utgör mindre än 6% av ledamöterna i parlamentet, 5% på provinsnivå och ynka 2% på lokal nivå. Dessa siffror kontrasterar starkt mot kvinnors mycket höga utbildningsnivå här i landet.

Nyligen hölls parlamentsval i Sri Lanka. Ingenting tyder på att antalet kvinnliga parlamentariker kommer att öka till följd av detta val. Tvärtom. Det står tämligen klart att enbart tio kvinnor kommer in i parlamentet mot tidigare tolv.

Tämligen klart, ja. Trots att valdagen var den 8 april är resultatet inte helt och hållet klart än. Det beror på att så mycket våld och fusk rapporterades in från framför allt Nawalapitiya och även Trincomalee att resultatet från sammanlagt 38 vallokaler ogiltigförklarades och måste göras om. (Det var förresten i Nawalapitiya nära Kandy som jag valövervakade i provinsval förra året, se min blogg från 17 februari 2009). Nu på tisdag går väljarna i de berörda distrikten till val en gång till.

Det är våldet och fusket i politiken som brukar anges som orsak till att det finns så få kvinnliga politiker. Jag har fått höra att kvinnor helt enkelt kommer till korta inom politiken för att de inte skulle vara lika skickliga på den sortens oschyssta metoder... Jag har också fått höra att den politiska kulturen är så rå och ohyfsad att ”ingen anständig kvinna vill ge sig in i parlamentet”. Det är män jag har hört säga så. De kvinnor jag talat med brukar vända på argumentet och säga att fler kvinnor borde in i politiken för då skulle man äntligen kunna börja få bukt med allt våldet... Alla verkar de således vara överens om dels att politiker ofta uppför sig illa, dels att det på något sätt ligger mer för män än för kvinnor att uppföra sig på det sättet.

Möjligen menar de att kvinnor är snällare och fredligare av naturen och därigenom oförmögna till hot och våld. Å andra sidan känner varenda människa i Sri Lanka till att kvinnor mycket väl kan slåss och delta i väpnade strider. Det beräknas att uppåt 43 procent av LTTEs gerillasoldater var kvinnor. Det är också allom bekant att kvinnor var överrepresenterade bland de fruktade ”svarta tigrarna”, en elitstyrka inom LTTE som var pionjärer i och förfinade självmordsbombning som metod. (Att de flesta självmordsbombare var kvinnor ser jag som ett symptom på kvinnors underordning. Icke desto mindre tycker jag samtidigt att det talar mot att kvinnor på något sätt skulle vara mindre hänsynslösa och våldsbenägna än män).

Kanske menar de därför inte att kvinnor skulle vara mindre förmögna till våld men däremot att det skulle vara mindre passande för kvinnor att utöva och ge order om våld. Han som sade att ingen anständig kvinna vill in i parlamentet, menade säkert så. Men skulle då hot och våld – och för den delen fusk – vara mer oanständigt och oacceptabelt för kvinnor än för män? Är inte sådant beteende alltid oanständigt och oacceptabelt? Punkt, slut. Eller menar man verkligen att det på något sätt är mer okej när män gör sig skyldiga till brott mot vallagarna, hot och trakasserier?

Här vill jag inflika att folk i allmänhet är trötta på att politiken solkas av oschyssta metoder. Tusentals vanliga medborgare här i landet engagerar sig i valövervakningsorganisationer som dokumenterar och avslöjar tvivelaktigheter, brott mot vallagar, hot och våld i samband med valen. Det är absolut inte så att folk i allmänhet skulle tycka att sådant beteende är som det ska vara.

Själv har jag aldrig ansett att kvinnor av naturen skulle vara fredligare än män och jag anser att våld alltid är lika oacceptabelt vare sig det utövas av män eller kvinnor. Men det är ett statistiskt faktum att kvinnor mer sällan är förövare till våldsbrott. Det är också ett faktum att män och kvinnor socialiseras olika. Och ja, jag tror att den politiska kulturen skulle förändras om det kom in betydligt fler kvinnor i politiken. Med tanke på hur tydligt genus spelar in i våldsutövning och människors föreställningar och åsikter därom skulle det inte förvåna mig om vi då skulle få se en nedåtgående trend i öppna hot, våld och råbarkarfasoner inom politiken.

Det är en utbredd uppfattning i Sri Lanka att det politiska våldet är en viktig orsak till att det finns så få kvinnliga politiker. Kanske är även det omvända sant: att den oanständigt låga andelen kvinnor i valda organ bidrar till den relativt höga förekomsten av politiskt våld.

Avkriminaliserad kärlek – där men inte här (än)

2010-03-07T07:15:00.003+03:00

För en tid sedan var jag på en frisersalong, där det byggdes om. Det skulle bli en särskild herravdelning, sade frisören. ”Herrarna gillar inte att sitta med alla andra”, sade han, ”särskilt inte om herrarna ifråga råkar vara ministrar.” (Det finns gott om ministrar i Sri Lanka: över hundra om man räknar både ministrar och viceministrar). ”Jaha”, sade jag, ”det kan man väl förstå att pampar inte vill bli utstirrade av gemene man när de klipper sig, men borde inte det gälla kvinnliga kändisar också?” Frisören bara skrattade åt min fråga. Jag hade tydligen helt och hållet missuppfattat vad det handlade om. Sanningen är att herrar inte vill bli sedda då de faller till föga för sin fåfänga, förklarade han för mig. "Anledningen är att folk kan tro att de är bögar!" ”Jaha”, sade jag medvetet naivt, ”och det skulle i så fall vara någonting negativt, dårå?” Än en gång drog min frisör på munnen. ”I Sri Lanka är folk tyvärr lite trångsynta”, sade han sedan.

Han kunde ha tillagt att homosexualitet är ett brott i Sri Lanka. Även om lagen mot sodomi aldrig kommit till användning, så bidrar dess blotta existens till att osynliggöra människor. Man kan förstå att det inte är många som vågar leva som öppet homosexuella när de i princip skulle kunna åtalas för det (även om det i praktiken inte brukar ske). Lägg dessutom till folks fördomar så förstår man att HBT-personer inte har det lätt här i landet.

En tid senare träffade jag en flata, som inte är rädd att visa vem hon är. Hon sade att hon hör till en välutbildad och privilegierad klass och att det innebär att hon kan leva mera öppet än de medsystrar som har lägre social status. Men nu tycker hon att öppenheten blivit svårare och orsaken till det är intressant nog den singhalesiska nationalismen. Denna har fått ett extra uppsving efter krigsslutet i maj förra året och enligt dess nationalistiska retorik är homosexualitet något som importerats från den korrumperade västvärlden.

Ironin över alla ironier är att Sri Lankas sodomilag är en gammal kvarleva från den västerländska kolonialismen. Det är britterna som har lämnat en sådan lag efter sig (här liksom i ett otal andra länder i världen). Olika sexuella läggningar har naturligtvis funnits på ön så länge det har funnits människor här och är således ett inhemskt arv. Därför gjorde jag även i detta samtal ett av mina karaktäristiskt naiva inlägg: ”Finns det inte förutsättningar här för en kraftfull kampanj om vad kärlek till landet och kärlek till varandra egentligen borde innebära? Och kunde man inte i logikens namn mobilisera stöd just från nationalisterna mot sodomilagen såsom en förlegad kvarleva av västerländsk kolonialism?”försökte jag. Hon bara skrattade och sade att Sri Lanka nog inte är moget för en sådan kampanj än. ”Vi måste börja försiktigt”, sade hon sedan med allvar i rösten.

Sedan tillade hon att det som ger henne hopp är att Nepal och Indien nyligen visat vägen. I Nepal kan man numera få officiellt erkännande som tillhörande ”det tredje könet” om man anser själv att man inte ska klassas som vare sig man eller kvinna på sitt ID-kort. Landet förväntas bli det första landet i Sydasien som tillerkänner lika rättigheter och skydd mot diskriminering för homosexuella, bisexuella och transpersoner enligt den grundlag som ännu inte trätt i kraft. Och i det väldiga grannlandet Indien kom Högsta Domstolen förra sommaren fram till att den indiska versionen av britternas gamla sodomilag inte är tillämplig när det gäller sex mellan vuxna människor som samtycker till det.

Det våras så smått för HBT-rättigheter i Sydasien! Så småningom ska väl även folk i Sri Lanka inse detta och resa sig mot homofobin. Hoppas jag.

Valövervakning

2010-01-28T18:29:00.006+03:00

Igår tillkännagavs valresultatet : president Mahinda Rajapakse sitter kvar en mandatperiod till. Jag har sett och förstått att det har rapporterats en del om det även i Sverige och tänker inte orda om det just nu. Istället vill jag berätta om den valövervakning, som jag var med om, då jag tillbringade fyra dagar med ett valövervakningsteam från en av Diakonias samarbetsorganisationer, PAFFREL (People’s Action for Free and Fair Elections).

PAFFREL hade placerat ut 3 500 observatörer i vallokaler runt om i landet. Dessa volontärer hade till uppgift att övervaka hur allt gick till i en vallokal från dess öppnande kl. 07.00 på morgonen till stängningsdags kl. 16.00. Förutom de stationära observatörerna organiserade PAFFREL också 352 mobila team. Om alla team består av fyra personer, så som det var i mitt fall, så rörde det sig sammanlagt om bortåt 5 000 personer. Det säger sig självt att det är en stor bedrift att koordinera alla dessa människor och att ta in och bearbeta den ofantliga mängd information som observatörerna samlar in. För att underlätta faktainsamlingen finns det formulär att fylla i och listor med frågor att bevaka. Observatörerna ska t ex notera om skärmar är placerade för att säkerställa hemlig röstning, om det finns vapen inne i vallokalen och hur det står till med vallokalernas tillgänglighet för människor med fysiska funktionshinder. Antalet röstande fram till det klockslag då man besöker vallokalen i förhållande till antalet röstberättigade noteras också.

Studsade du till när du läste det där om vapen i vallokalen? Jag studsar i alla fall till när jag ser det i verkligheten. I princip ska vapen inte tas in i vallokaler i Sri Lanka. Det brukar alltid stå minst en tungt beväpnad polis utanför vallokalen, men inne i lokalen ska ingen vara beväpnad. Fast i Jaffna och Kilinochchi kan jag intyga att det som regel finns åtminstone en polis beväpnad med T56 i själva vallokalen och en eller flera likadant utrustade poliser utanför.

Det första som hände mitt team på valdagens morgon var att vi hörde rykten om skottlossning i Jaffna under natten. Någon sade att det var fyra smärre exposioner, kanske bensinbomber. Sedan ändrades det till att en bomb briserat. Några sade att det hänt i Point Pedro, längre norrut. Vi hörde att ett annat PAFFREL-team var på väg till Point Pedro och skulle kunna kolla upp den uppgiften där. Själva lämnade vi hela den frågan åt sidan och koncentrerade oss på den vallokal vi då befann oss i. När vi sedan förflyttade oss från vallokal till vallokal var vi mycket noga med att inte själva bidra till ryktesspridning, väl medvetna om att det är möjligt att de påstådda explosionerna (eller vad det nu var) men också själva ryktesspridningen hade som syfte att skrämma Jaffnabor från att rösta.

Det finns en annan valövervakningsorganisation i Sri Lanka, som specialiserar sig mera på just valrelaterat våld och som är oerhört skickliga i att snabbt få ut bra information om incidenter av olika slag. Den organisationen heter CMEV, vilket står för Centre for Monitoring of Election Violence, och den startades av bland andra en annan av Diakonias samarbetsorganisationer, Centre for Policy Alternatives (CPA). Jag blev glad över att se CMEVs antivåldsaffischer på väggar runt om i Jaffna (liksom även på andra håll i landet). Titta gärna på CMEVs interaktiva karta på våldsamma incidenter på valdagen på http://bit.ly/electiondaymap - inte minst om du vill veta hur det egentligen förhöll sig med explosionerna i Jaffna. Trots alla incidenter som redovisas på den kartan så var den här valdagen faktiskt betydligt lugnare än tidigare presidentval (1999 och 2005). Men surfa dig gärna också fram till kartan över händelser under kampanjperioden innan valet så ser du att det har varit ganska oroligt här en tid nu.

Större delen av morgonen rörde vi oss från vallokal till vallokal i södra delen av Jaffna (för dig, som nyss tittade på den interaktiva kartan, kan jag upplysa om att vi var i Chavakachcheri). Det var lugnt. Mitt på dagen åkte vi en bit söderut till Kilinochchi, som valadministrativt (ej i annat hänseende) tillhör Jaffna. Kilinochchis invånare (de som fortfarande var vid liv då) flydde innan regeringstruppernas slutliga intåg där för ett år sedan. För att hålla val i Kilinochchi hade man nu satt upp något som liknade rader av marknadsstånd på ett stort fält. Hit skulle de som står på röstlängden i Kilinochchi och som fortfarande befinner sig i flyktingläger på annat håll i landet, få komma och rösta. Valmyndigheten skulle organisera gratis busstransporter från lägren.

Klockan 15.55 hade ett par bussar precis anlänt och människor kom springande för allt vad tygen höll ut på fältet. En man på kryckor (förmodligen en krigsskada) hoppade och linkade ut så fort han bara kunde. Dessa människor blev nu avvisade med hänvisning till att vallokalerna skulle stänga klockan 16.00. En grupp av upprörda människor samlades nu runt oss och berättade att de hade väntat på en utlovad busstransport sedan klockan sex på morgonen. Två bussar hade kommit, men det var helt otillräckligt för alla som ville åka med. Först kl 13.30 kom en ny buss, men när den väl kom fram till Kilinochchi så var det alltså för sent. Dessa människor, som förlorat allt i regeringssidans slutliga stora offensiv mot gerillan och som ägnat hela dagen åt att försöka ta sig till vallokalen i enlighet med myndigheternas instruktioner, fick aldrig avge sina röster. Nu var de mycket angelägna om att berätta sin historia för oss och att vi skulle föra den vidare och rapportera om den. (Se även bilden här intill).

Både PAFFREL och CMEV är väl kända. Människor vet vad de står för och tar ofta själva kontakt med PAFFREL- och CMEV-volontärerna när de har något att berätta. Båda organisationerna har också möjlighet att få tillgång till vallokaler och deras observatörer runt om i landet lämnar in information som läggs ihop och tillsammans ger en bild av verkligheten som vanligtvis inte kommer fram på annat vis. Det är ett viktigt jobb som dessa organisationer utför.

Vägen till Jaffna

2010-01-25T21:58:00.003+03:00

I förrgår färdades jag i bil hela vägen från Colombo till Jaffna i norr. Vi startade resan redan kl kvart i fyra på morgonen och var framme efter kl fyra på eftermiddagen. Vägen upp är den berömda riksväg A9. Berömd därför att den de senaste 25 åren mestadels varit stängd p g a kriget.

Första hälften av 1990-talet styrdes Jaffna av LTTE, som där inrättade en egen stat i staten. Efter att ha jagats ut därifrån etablerade de istället en de facto stat i Vanni, ett stort område strax söder om Jaffna. Om Jaffna är slutdestination för A9, så går vägen tvärs igenom Vanni. Det är där som hårda strider stod förra året och förrförra. När lankesiska militärtalesmän för ett år sedan tillkännagav att de nu kontrollerade hela A9, så var det en seger av monumental betydelse. För första gången på 23 år hade de kontroll över hela vägens sträckning. I mars förra året hade man rensat vägen på minor så att den kunde användas till militära transporter. I augusti träffade jag en civil person från Jaffna som fått tillstånd att åka i en passagerarbuss därifrån hela vägen till södra delen av landet. Då erfordrades specialtillstånd, som få fick, och bussen hade militär eskort. ”Det är för att ingen ska kunna kliva av eller på bussen i den avfolkade delen av Vanni”, sade den jag träffade i augusti. Avfolkat var det eftersom hela befolkningen då befann sig i stora läger, som de inte tilläts lämna.

Först strax innan jul öppnades A9 för allmänheten och det går nu väldigt lätt att resa på vägen. Så lätt, att en del människor inte verkar tro att det kommer att hålla. Mer än en har antytt för mig att de tror att restriktioner kommer att återinföras igen efter presidentvalet. Anledningen att jag reste upp till Jaffna på A9 igår har förresten med presidentvalet att göra. Jag är här med ett team av lokala valobservatörer från den lankesiska medborgarorganisationen PAFFREL, People's Action for Free and Fair Elections.

I Vavuniya (där förresten de nyss nämnda lägren finns) stannade vi för en kort rast. Rasten blev dock längre än vi tänkt eftersom ett par personer genast kom fram till vår skåpbil, som är tydligt markerad med PAFFRELs logga och flagg och berättade om ett överfall på ett antal partiaktiva som ägt rum där. Offren höll på att bli omplåstrade på sjukhus och nu tyckte folket som samlades kring oss att vi borde åka till sjukhuset för att dokumentera skadorna. Efter lite om och men lyckades vi sätta dem i kontakt med PAFFRELs representanter i Vavuniya. Vi rapporterade också in de uppgifter vi fått till huvudkontoret i Colombo och berättade att vi bett Vavuniyateamet jobba vidare med dokumentation och verifiering av fallet. De senaste veckorna har vi tyvärr fått uppleva en hel del valrelaterat våld här i landet, och PAFFREL (liksom andra liknande valobservatörsinitiativ) dokumenterar, för statistik och ger ut rapporter och pressmeddelanden om det.

I lägren i Vavuniya bor fortfarande ca 100 000 människor. Sri Lankas regering har fått hård kritik för hur lägren sköttes och framför allt att flyktingar hölls där mot sin vilja. Det borde kallas interneringsläger istället för internflyktingläger, framhöll många. Sedan i december är de i pincip fria att lämna lägren eller stanna kvar där. En del har återvänt till sina hem. Men många har bara hamnat i andra internflyktingläger på andra håll i landet. Andra har helt enkelt flyttat ut ur lägret och satt upp ett tält eller skjul någonstans där det såg ut att finnas fritt utrymme. Från Vavuniya och norrut såg vi spridda tält och skjul av korrugerad plåt, presenning eller helt enkelt återanvända säckar.

I vägspärren i Omanthai var vi tvungna att kliva av bilen och registrera oss. Jag fick lämna ifrån mig pass och intyg från valmyndigheten om att jag fått ackreditering som valobservatör. De glömde faktiskt att be om min ”security clearance” från Försvarsministeriet. (Men den var jag tvungen att visa upp senare, så den kom till användning på resan i alla fall). När LTTE styrde över Vanni låg här dubbla vägspärrar: först regeringssidans och sedan LTTEs.

Vi hade köpt med oss lunchpaket från Vavuniya. En av mina medresenärer berättade att han tidigare alltid brukade äta på en fantastiskt bra restaurang i Kilinochchi (längre norrut): ”enda skönhetsfläcken på den restaurangen var all LTTE-propaganda på väggarna”. Det var LTTE som drev restaurangen och den finns givetvis inte kvar längre. Nu körde vi istället bilen av vägen på en öppen gräsplätt och satte oss ned i gröngräset och åt vår medhavda matsäck. När jag reste mig upp och gick några steg för att ta några foton började chauffören plötsligt gestikulera vilt och varna för minor. Jag tyckte det var ologiskt eftersom vi ju faktiskt kört bilen ut på fältet, men lommade snällt tillbaka till bilen. Längre fram på vår väg fanns tydligt markerade minfält tätt längs med vägen.

Ett par gånger tvingades biltrafiken göra en liten sväng på provisoriska vägar runt en miitärförläggning som byggts upp mitt på gatan så att A9 går rätt igenom den. Det kändes lite speciellt. Jag har ofta väjt för vägarbeten eller djur på vägen, men aldrig för en hel militärförläggning!

Kilinochchi var verkligen en spökstad, precis som folk säger om den. Från vägen såg jag inte ett enda helt hus. Allt låg i ruiner. Vi stannade till vid ett litet fik, som drevs av soldater. Det låg i vad som såg ut att ha varit en affär i en sådan där rad av hopbyggda affärer, öppna ut mot gatan, som är så vanliga här. De flesta saknade tak och i väggarna fanns gapande hål. En person i sällskapet, som varit här förr, såg sig omkring och sade att det var svårt att föreställa sig att detta är Kilinochchi. Det som en gång i tiden var en blomstrande liten stad. ”Ingenting finns kvar av det som var, inte ens ett litet papper som påminner om när detta var ett viktigt administrativt centrum i norr”, fortsatte hon. Men då kunde jag ta fram kameran och visa ett kort jag just tagit inne på toaletten: en liten bit av en tidning eller affisch med en bild på en allvarlig ung gerillasoldat. (Var det ett utslag av soldathumor att jag hittade det just inne på en toalett?)

Vid Elefantpasset, porten till Jaffna, finns ett splitter nytt segermonument. Det var i vägspärren intill den, som jag ombads att visa upp mitt papper från Försvarsministeriet. Med det avklarat kunde vi köra vidare in på den stora halvön i norr. Äntligen i Jaffna!

Presidentvalstider

2010-01-25T21:43:00.003+03:00

Dagen innan nyårsafton visades vapen som tagits från den fallna fienden (LTTE) upp i staden Galle längst ned i södra Sri Lanka. Jag råkade ha vägarna förbi och såg hur köerna ringlade långa utanför. Endast ett fåtal släpptes in åt gången. Det skulle aldrig falla mig in att köa i timmar för att komma in, men jag gick runt plåtstaketet som skulle förhindra insyn och hittade en utkiksplats varifrån jag tog fotot härintill.

I hamnen i Galle låg samtidigt ett av LTTEs skepp. Kön av folk som ville se det ringlade från hamnen hela vägen ut på den stora huvudgatan där folkmassorna effektivt blockerade trafiken. Armén, flygvapnet och flottan ställde också ut egna tanks och helikoptrar på ett annat ställe i staden. Min vän sade att hela jippot mest berodde på att det snart är presidentval. Men så funderade han ett kort ögonblick och sade sedan: fast det gynnar ju också motkandidaten.

Imorgon blir det presidentval i Sri Lanka. De två huvudkandidaterna är den nuvarande presidenten och den general som ledde armén till seger i det 26 år långa kriget mot de tamilska tigrarna (LTTE). Den nuvarande presidenten utlyste valet så fort han bara kunde efter krigsslutet för att rida på den popularitetsvåg som följde på krigsslutet. Men han hade säkert inte räknat med att general Sarath Fonseka (som sedan dess avgått från sin tjänst i militären) skulle ställa upp mot honom – en man som också kan ta åt sig ära för att ha besegrat LTTE.
Som det nu är står det och väger mellan dessa två och konkurrensen dem emellan är stenhård.

De senaste veckorna har därför varit ganska våldsamma Medborgarinitiativet Centre for Monitoring Election Violence, CMEV, räknar med 365 större incidenter sedan i julas. I 121 av fallen användes handeldvapen för att skrämma eller skada. I listan av större incidenter finns olaga hot, stöld, mordbränning och mordförsök – ja, t o m mord. Minst fyra människor har fått sätta livet till i våld som kan hänföras direkt till valet. CMEV räknar med fem valrelaterade mord.

Inför de närmaste två dagarna råder en viss nervositet. Nyligen tillkännagavs att statliga skolor stänger i hela tre dagar. Min chef bestämde i förra veckan att vi får ledigt på valdagen. Idag bestämde regeringen att utlysa allmän röd dag på onsdag, d v s dagen efter valet då resultatet tillkännages. I princip förväntas alla ha ledigt då. Jag har märkt att folk gör upp alternativa planer för dessa dagar för den händelse att det blir utegångsförbud.

Men man ska kanske inte lyssna på olyckskorparna. Det är också så att det brukar vara ganska lugnt på själva valdagen, jämfört med hur tiden innan kan vara. Så här natten innan valdagen föredrar jag därför att tänka eller i alla fall hoppas att det värsta snart är över.

2010 blir ett strålande år för mig!

2010-01-01T14:44:00.002+03:00

Solen skiner över Colombo idag. Ändå är det inte så där tryckande hett som det kan vara här. Enligt BBCs vädersajt kännetecknas vädret i Colombo av ”high discomfort from heat and humidity” i januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober och november. I december däremot är det skillnad: endast ”medium discomfort from heat and humidity”. Min subjektiva bedömning är att decemberväder fortfarande råder trots att januari månad formellt har tagit sin början. Kort sagt: det är bra väder idag, på nyårsdagen.

Både singhalesiskt och tamilskt nyår brukar firas i april (samtidigt). Det nyåret är en väldigt viktig och stor högtid. Bladvändningen mellan december och januari är inte lika viktig. Men årtalet förändras ju då och visst uppmärksammas och firas detta också. Framför allt smälls det en förfärlig massa smällare – och det är inga beskedliga små valborgsmällare. Snarare handlar det om rejäla små bomber. Nyligen har jag dessutom förstått att en del av de nyårstraditioner som jag hittills enbart förknippat med nyåret i april även gäller för nyåret i övergången mellan december och januari.

En bekant sade igår att den viktigaste traditionen för honom vid denna tid på året är att gå i kyrkan på midnattsmässa. En annan viktig tradition, som han nämnde, är det rituella kokandet av mjölk. Det senare är något som också sker vid nyår i april. Mjölken ska koka över – en tydlig symbol för det överflöd man önskar inför det nya året. Min bekante höll med om den beskrivningen, men ville nog se traditionen primärt som något konkret snarare än symboliskt. Anledningen att man kokar mjölk så att det flödar över under nyår är framför allt för att då blir det nya året bra, förklarade han för mig.

Idag, på nyårsdagen, håller affärer öppet några timmar. En annan bekant till mig förklarade att affärerna håller öppet "tillräckligt länge för att alla ska kunna jobba åtminstone lite grann". Det är nämligen lyckosamt för både den enskilde och för arbetsplatsen att ägna sig åt inkomstbringande verksamhet idag. Det man gör idag gäller för hela året. Om man blir arg idag kommer ilska att dominera under året. Och så vidare. Som ni förstår är det väldigt viktigt att ägna sig åt rätt saker idag.

Själv bestämde jag mig denna dag för att göra ett nytt försök att hitta kalenderblad för år 2010 till min filofax. Ända sedan slutet av november har jag då och då sökt igenom bok- och pappershandlar i staden på jakt efter filofaxalmanacka. Hittills utan resultat. Idag gick jag in i första bästa pappershandel. Det var ett mycket litet ställe. Med cirka 15 personer i rummet var affären redan knökfull. Döm om min förvåning när jag denna gång äntligen fick tag i det jag letat efter så länge! När jag betalade kunde jag inte låta bli att kommentera detta: ”Ni skulle bara veta hur länge jag letat efter sådana här filofaxblad", sade jag, "idag har jag verkligen haft tur!” I det ögonblick då jag uttalade ordet ”tur” tänkte jag att mitt ordval ganska säkert innebar mera för mina åhörare än jag själv normalt brukar lägga in i det begreppet. Det tursamma eller det lyckosamma är centrala begrepp i ett traditionellt förhållningssätt kring nyår. Nu strålade femton ansikten mot mig i den lilla pappershandeln. Mannen bakom disken svepte med blicken runt rummet och berättade för mig att samtliga närvarande var affärens egna anställda – med undantag av mig förstås. De hade alla kommit in den dagen för att det hör till traditionen, berättade han (och bringar tur läste jag mellan raderna), och nu ville han uttrycka samtliga anställdas oerhörda glädje över att få mig till kund denna dag. Han sträckte sig glädjestrålande efter en väggalmanacka som jag fick med mig på köpet.

Denna lilla berättelse är naturligtvis en bagatell. Ännu mer av en bagatell var det som hände lite senare under dagen. När jag så småningom skulle ta en tuktuk (en ”trehjuling”) hem föreslog föraren ett bra pris som jag genast accepterade. Det visade sig sedan att föraren hade fått för sig att den adress jag angivit låg närmre än vad som i själva verket var fallet. Han hade gett mig ett alltför bra pris. (Det finns i det närmaste ett sorts fasta priser som alla tuktukförare i staden håller sig till). Men han log och sade att det var hans misstag och att jag givetvis skulle betala det överenskomna priset. Gott nytt år!, hälsade vi varandra innan han puttrade iväg igen.

Solen skiner idag och alla är vänliga och glada. Jag har funnit en sak, som jag länge letat efter och fått ett oväntat bra pris av en tuktukförare. Turen är på min sida. Om människorna här har rätt och årets första dag verkligen indikerar hur resten av året ska bli, så lär mitt år bli ett strålande år! Åtminstone att döma av hur nyårsdagen varit hittills för mig. Dagen är ju inte slut än... PEPPAR, PEPPAR, TA I TRÄ – så som vi rationella och alltid lika ovidskepliga (?!) svenskar brukar säga.

Om ledarnas rädsla

2009-12-08T18:36:00.002+03:00

I förrgår kom tre poliser och genomsökte trädgården där jag bor. Igår morse var de där igen, denna gång med ytterligare kollegor i släptåg. Jag frågade vad som stod på, men fick inget svar. När jag trängde mig förbi dem och ut genom grinden såg jag kravallstaket på andra sidan gatan och en massa soldater. Jag räknade till tjugo soldater på gatan innan jag blev varse deras tungt beväpnade kollegor uppe på ett tak och gav upp om att kunna räkna dem alla.

Vad handlade allt det här om? Jo, det skulle visa sig att presidenten gästade skolan tvärs över gatan från där jag bor.

Det är presidentvalstider nu i Sri Lanka. .Den sittande presidenten har utlyst val i förtid. Han räknar med att bli omvald genom att rida på den popularitetsvåg som segern över gerillan har väckt. Hans främsta motkandidat är den general som ledde armén under slutoffensiven. Oppositionen anser nämligen att endast den som också kan göra anspråk på att ta åt sig ära för segern har en chans i valet.

Generalen, som avgick ur armén på egen begäran innan han tillkännagjorde sin avsikt att ställa upp i presidentvalet, har stämt försvarsministern (med flera) inför domstol för att staten nu endast tillhandahåller honom med ett 62 personer starkt säkerhetsfölje. Det är en tiondel av den personliga säkerhetsstyrka han hade då han fortfarande var i aktiv tjänst. I stämningsansökan argumenterar han för att hotbilden mot honom inte har förändrats och att beslutet att skära ned så drastiskt på säkerhetsarrangemangen kring hans person har att göra med att han avser att utmana den sittande presidenten i valet. Försvarsministern, som han håller ansvarig för detta beslut, är presidentens bror. I skriverierna i tidningen om generalens stämningsansökan framgick att presidentens egen personliga säkerhet ombesörjs av en styrka på 2000 man. Det var alltså en liten del av denna som jag såg igår.

Alla dessa soldater och all denna fruktan för den egna säkerheten rimmar lite illa med den officiella retoriken om segern som är helt och hållet vunnen. Den seger som herrarna President och presidentkandidat tävlar om att ta åt sig mesta äran av. Men än mera skär sig förstås den retoriken mot de röster utanför landet som ifrågasätter det ärofulla i segern då de ställer krav på utredningar om misstänkta krigsbrott begångna av båda sidor.

Bjuden på drömmar

2009-09-27T12:20:00.003+03:00

Det var som med den berömda Madeleinekakan hos Marcel Proust. Så fort jag bet av en liten bit av kakan fördes jag bakåt i tiden och satt plötsligt på köksbänken hos mormor och morfar. Solen strilade in genom fönstret, men bänken kändes ändå sval mot mina bara lår. Det var sommarlov. Kanske var jag nio år gammal. Kanske femton. Det spelar ingen roll. Under min uppväxt återvände jag ofta till det där köket.

I skåpet under köksbänken fanns mormors kakburk. Egentligen var det inte en enda burk utan tre, staplade på varandra: en orange, en mintgrön och en gräddgul. Överst fanns schackrutor, i mellanburken fanns chokladsnittar och längst ned fanns favoritkakorna: drömmarna. Det var en sådan småkaka, en alldeles äkta dröm, som jag nu blev bjuden på. Och den som hade sträckt fram brickan med kakorna mot mig var en pojke på kanske femton år.

Tonårspojken med drömmarna hade tidigare tjänstgjort som gerillasoldat vid krigsfronten. Framför mig, i en halvcirkel, satt andra före detta barnsoldater. Här var sandigt och hett. Inte ens i trädets skugga fanns det någon svalka. Min ”flash-back” till min egen trygga barndom och det svala köket på Ängsåsvägen kändes absurd i sammanhanget.

Jag bad ungdomarna, en och en, att berätta vad de tyckte var bäst med livet på rehabiliteringscentret för demobiliserade barnsoldater. Svaren varierade: bollsporterna, snickarutbildningen, kamratskapet, engelskalektionerna... Men han som helt nyligen kommit från fronten räknade till tre på sina fingrar medan han sade: ”Det bästa med det här stället är maten att äta, vattnet att dricka och vattnet att tvätta sig med. Dessa tre saker är bäst”. En nästan övertydlig illustration av Maslow's behovstrappa! Om några månader kommer han säkert svara som de andra. Då kommer bollspelen att vara roligast. Eller favoritämnet i plugget. Att få äta, dricka och tvätta sig kommer han förhoppningsvis så småningom att upphöra att betrakta som något anmärkningsvärt och fantastiskt.

Alla hade de liknande historier att berätta. De flesta tvingades med i gerillan med våld. Någon enstaka sade sig ha gått med frivilligt. Efter tre månaders utbildning i främst skytte och vapenvård blev de tilldelade nya namn och en cyanidkapsel att bära i ett snöre runt halsen. Med hjälp av kapseln skulle de ta livet av sig hellre än att falla i fiendens händer. Flickorna fick det långa håret avklippt. En flicka med kort hår skulle lätt kännas igen såsom gerillasoldat och visste därför att hon förmodligen inte skulle bli långlivad om hon försökte fly. (Tjejerna skrattade gott åt min korta frisyr. Om det inte var för min hudfärg skulle jag se ut som en gerillasoldat, tyckte de).

Att få ett nytt namn var väldigt betydelsefullt, fick jag veta. Med ett nytt namn kan man göra nya saker – även sådant som man absolut aldrig någonsin skulle ha mage att göra i det liv man tidigare levt. En tjej sade att det nya namnet hjälpte henne att göra sig av med sin hemlängtan. När hon inte längre lystrade till det namn hon fått av mamma och pappa slapp hon att tänka på dem så ofta. Hon behövde dem inte längre. De hörde till hennes förra liv. Nu var hon en annan person. Den nya personen, hon med det nya namnet, behövde ingen mamma och pappa.

Senare ställde jag den smått obligatoriska frågan till barn och ungdom. Frågan om vad de vill ägna sig åt i framtiden. Och de delade villigt med sig av sina framtidsdrömmar. Ett par killar ville bli snickare. En tjej ville bli sömmerska. En annan ville bli lärare. Ytterligare någon sade först att hon ville bli doktor, men skrattade sedan bort den idén. Många ville söka jobb i Mellanöstern. Vilket jobb som helst, sade de, bara det var förenat med en biljett till ett land långt borta.

Allt detta var jag med om i slutet av maj i år i en absurd värld där en femtonåring kan ha två års stridserfarenhet och en nittonåring vara gammal krigsveteran. Drömmen, min madeleinekaka, förstärkte bara den känsla av overklighet och surrealism, som redan fanns där. Jag vet ju att dessa ungdomar inte bara varit med om hemska saker utan även många gånger själva gjort sig skyldiga till förfärliga ting. Samtidigt är de som helt vanliga kids. Det är svårt att ta in och begripa.

Dödshot och EU-avtal

2009-08-28T16:11:00.003+03:00

Känner du till att Sri Lanka hör till det relativa fåtalet länder i världen som får särskilt gynnsamma handelsvillkor med EU under det så kallade ”GSP+” –programmet? Min gissning är att du, som bor i Sverige, inte har hört talas om det. Annat är det i Sri Lanka.

Den 20 augusti fick Paikiasothy Saravanamuttu, direktorn för CPA, ett dödshot i brevlådan. CPA står för Centre for Policy Alternatives, en av Diakonias samarbetspartners i Sri Lanka. Organisationen uppmuntrar till offentlig debatt, forskning och påverkansarbete i frågor som rör demokrati, mänskliga rättigheter, pluralism och social rättvisa. I hotbrevet påstås det att Paikiasothy Saravanamuttu har lämnat uppgifter till EU-kommissionären Benita Ferrero-Waldner och att dessa uppgifter skulle vara till skada för Sri Lankas chanser att få avtalet med EU förnyat. ”Detta är en varning till dig att om oktober kommer och Sri Lanka nekas GSP+ så kommer du att dödas...” Så börjar brevet. (CPA har scannat in och lagt ut både brevet och kuvertet på sin hemsida, se http://www.cpalanka.org/)

Frågan om ”GSP+” är mycket känslig i Sri Lanka just nu. Anledningen till det är att en undersökning pågår om huruvida Sri Lanka lever upp till sina åtaganden enligt FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, konventionen mot tortyr och konventionen om barns rättigheter. När det i det anonyma hotbrevet står att Paikiasothy Saravanamuttu ska ha lämnat uppgifter som kan skada Sri Lankas chanser till förnyat avtal, så är det med andra ord underförstått att dessa uppgifter i så fall skulle handla om brister i Sri Lankas efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. I ett officiellt uttalande med anledning av dödshotet skrev CPA att de alltid agerat i full öppenhet och konsekvent hävdat ståndpunkten ”att GSP+ SKA förnyas och att Sri Lanka ska ta tillfället i akt att stärka efterlevnaden av mänskliga rättigheter genom att leva upp till internationell lag. ”

I förra veckan skrev 133 medborgare i Sri Lanka, alla aktiva i det civila samhället, ett öppet brev till stöd för Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. Där står det att CPA och även andra organisationer länge har ”uppmanat regeringen i Sri Lanka att leva upp till sina åtaganden i enlighet med FN:s konvention om civila och politiska rättigheter och en uppsjö andra internationella avtal som Sri Lanka har ratificerat.” Det är inom ramen för det arbetet, som vissa grupper inom det civila samhället i Sri Lanka engagerat sig i debatten om GSP+, hävdas det i det öppna brevet (se http://www.cpalanka.org/)

Dödshotet häromveckan är inte det första anonyma hotet mot Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. I juni i år kom ett annat hotbrev med krav på att CPA skulle ”ära landets krigare” genom att stänga ned delar av sin verksamhet (oklart vilka) och donera en miljon rupees till fonden för veteraner i Sri Lankas armé.

Det nyss nämnda öppna brevet avslutas med en stark uppmaning till myndigheterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att undersöka vad som hänt och ställa de ansvariga för hoten inför rätta samt garantera säkerhet och trygghet för Paikiasothy Saravanamuttu, hela hans familj samt CPA:s personal. Jag kan inte annat än att varmt instämma i en önskan om att så sker.

Buddhism och hinduism sammanflätade

2009-08-05T18:44:00.004+03:00

Idag avslutas årets Esala Perahera i Kandy. Perahera är en tempelprocession och peraheraprocessioner organiseras på flera håll i Sri Lanka. Men den i Kandy är den förnämsta av dem alla och den oöverträffat största. Kandy Esala Perahera är ett välkänt motiv på batik och tavlor. I helgen var jag där. En sak som jag fick lära mig då var att inte mindre än fem tempel deltar i Esala Perahera i Kandy. Det intressanta är att bara ett av dessa tempel är ett buddhisttempel; övriga fyra är hindutempel. Själva ordet ”esala” är en hänvisning till en tradition i ett av de deltagande hindutemplen, Kataragamas tempel. Där säger man att peraheran firas till åminnelse av slutet på ett mytiskt krig, i vilket guden Kataragama deltog, och som slutade dagen efter nymåne i månaden juli. Det är till åminnelse av denna fred som Kataragamatemplet vid den här tiden varje år firar en ceremoni vars kännetecken är ett ”esalaträd” (vad det nu är för sorts träd). Informationen om esalaträdet hämtar jag ur Sir Richard Aluwihares klassikerskrift, ”The Kandy Esala Perahera” (som gick i tryck för första gången år 1952).

Buddhism och hinduism står varandra mycket nära, inte minst här i Sri Lanka. Som en av mina värdar under helgen berättade för mig var många av Kandyrikets kungar buddhistiska tamiler med indiska, hinduiska, fruar. Därför firar buddhisttempel och hindutempel denna högtid ihop och därför härbärgerar många buddhisttempel även små hinduiska helgedomar. Från en annan person, som själv är buddhist och singhales, fick jag höra att en av de mest välkända gudarna i det hinduiska panteon, självaste Vishnu, fått i uppdrag att bevara den rena buddhistiska läran i sin allra renaste form just i Sri Lanka. Vem som gett Vishnu detta uppdrag är måhända oklart. Min uppgiftslämnare i lördags påstod att det var Buddha själv som gav honom uppdraget. Sir Richard Aluwihare menade att Vishnu fick uppdraget av en annan gud.

Vem än uppdraget går tillbaka på tycker jag att det är fascinerande att ta en annan religions gudar till hjälp just för att bevara den egna läran ren. Det var ju det som var uppdraget – det och inget annat. Såg Siddharta Gautama sina insikter och idéer som ett brott mot eller en uppfyllelse av hinduismen? Jag hade knappt hunnit formulera den frågan i huvudet förrän jag avbröt mig själv med ett leende: som så många gånger förr kommer jag på mig själv med att vara så tydligt färgad av judisk-kristet tankegods som någon någonsin kan bli. Paralleller mellan denna min fråga och välkända spörsmål om förhållandet mellan judendom och kristendom är uppenbara. Frågan är felställd. Själva uppdelningen mellan religionerna som om de vore slutna system, självtillräckliga och färdigdefinierade, är en teoretisk konstruktion som inte har så särskilt mycket med verkligheten att göra. Dessutom är frågan helt säkert en skriande anakronism.

I den buddhistiska bokaffären på tempelsidan av Kandysjön frågade jag efter en skrift om förhållandet mellan buddhism och hinduism i Sri Lanka. De hade ingen. Märkligt, tycker jag.

Om buddhism och hinduism är sammanflätade i Sri Lanka, så är också buddhismen och den världsliga makten det. Även detta är tydligt i Kandy Esala Perahera. Det står utom allt tvivel att Sri Dalada Maligawa, det buddhistiska templet, är det förnämsta bland de fem deltagande templen. Nu är ju Sri Dalada Maligawa förvisso inte vilket tempel som helst: där finns en tand bevarad från Buddha själv och buddhister vallfärdar dit från andra länder.

Buddhas tand har funnits i Sri Lanka sedan 300-talet, vår tideräkning. Den som har tanden har makten över Sri Lanka, heter det. Tanden har således flyttat med makten allteftersom kungadynastierna och huvudstäderna växlade. Först kungen, sedan brittiske guvernören och nu presidenten har vissa ceremoniella funktioner att fylla i Kandys perahera. Idag, då årets perahera avslutas i Kandy, är Sri Lankas president självklart där.

Hinduism och buddhism är mycket nära sammanflätade i Sri Lanka, men den väven är delvis söndertrasad av kriget, med buddhistiska singhaleser på ena sidan och tamiler, varav de flesta är hinduer, på den andra. I en konflikt om makt och resurser kom även religionen att spela en roll i och med Sri Lankas nya författning 1972, som gav buddhismen en särställning i staten.

Trots allt detta består den förnämsta Peraheran i Sri Lanka i själva verket av fem olika peraheras från fem olika tempel, varav ett är buddhistiskt och fyra är hinduiska. Varje tempel har sin egen färg och sina egna rytmer. Ändå bildar dessa fem peraheraprocessioner en helhet utan avbrott, en enda procession, som bildar en cirkel och avslutas med att alla möter alla. En enda färgsprakande, mångfacetterad och festlig procession, överväldigande i sin brokighet och bångstyrighet. Varför kan det inte få räcka med denna cirkel? Kopplingen till statsmakten och härskarhierarkierna för med sig en bitter eftersmak. Religion och statlig makt är en farlig förbindelse som bidragit till mycket våld och elände här såväl som på andra håll i världen.

Se mina fantastiska bilder från Kandy Esala Perahera genom att klicka på länken i sidpanelen, till vänster!

Upprensningsaktioner och undantagslagar

2009-05-31T19:34:00.003+03:00

Igår kom jag hem från en resa till Ampara- och Batticaloadistrikten i den östra provinsen. Första kvällen, då jag övernattade i ett utbildningscenter vid kusten, hörde jag rykten om militär aktivitet längre inåt landet. Senare stod det att läsa i tidningen att kommandosoldater framåt morgonen hade lyckats jaga rätt på och döda elva personer, tamilska tigrar, i ett djungelområde som hör till Batticaloa.

Detta kanske förvånar en och annan som har hört att Sri Lankas armé utropat seger över de tamilska tigrarna för snart två veckor sedan och att de tamilska tigrarna rapporteras ha lagt ned sina vapen. Men aktioner av det här slaget pågår fortfarande. I tisdags gjorde regeringen också klart att undantagslagarna och den särskilda antiterrorismlagen ska vara kvar till dess att säkerhetsläget medger att de successivt kan dras tillbaka.

Innan jag kunde resa tillbaka till Colombo igår skaffade jag det särskilda utresetillstånd, som man alltid måste ha och som införskaffas samma dag som avresa (tillståndet gäller endast den dagen). Vid ett par vägspärrar kontrollerades tillståndet och vid den sista vägspärren i området genomsöktes bilen. Allt bagage öppnades och gicks igenom. Motorhuven öppnades också så att det gick att verifiera att inte endast fordonets registreringsskylt utan även numret på motorn stämde med det som angivits på tillståndet.

Landskapet och husen såg ungefär likadana ut på båda sidor om vägspärren. Det mesta var likadant. Men en sak förändrades mycket påtagligt så fort jag kom över till den andra sidan om den stora vägspärren: det tätnade mellan de singhalesiska flaggorna. Många av de flaggor som kom upp förra veckan finns nämligen fortfarande kvar. De flaggorna talar i bästa fall om en förhoppning om att kriget är slut, i sämre fall om triumfalism gentemot de besegrade tamilska tigrarna – i sämsta fall utsträckt till att gälla tamiler i allmänhet.

Det är mycket tal om fred i dessa dagar. Om det verkligen är fred man vill ha måste det till rejäla och reella förändringar på marken. Utan fördröjning. Det finns mycket kvar att göra om man vill slå in på vägen till fred.

Nu firas det i Colombo!

2009-05-21T04:45:00.002+03:00

Var och varannan bil eller tuktuk, som kör förbi på gatan utanför, pryds med den lankesiska flaggan. Då och då kör tutande, skrikande, ungdomar förbi. Ibland kommer de på öppna lastbilsflak, ungefär som nybakade studenter i Sverige. Vid 23-tiden igår stötte jag på ett gäng alldeles utanför mitt hus. De underhöll sig själva med trummor och trumpeter och dansade vilt på gatan.

Jag förstår att många är glada. Sammandrabbningarna som pågått så länge – i det senaste intensiva skedet sedan förra sommaren – har resulterat i många stupade på båda sidor. Exakt hur många är det fortfarande ingen som vet. Och nu ser man ett slut på den typen av intensiv krigföring. Det är klart att det finns en glädje och en lättnad i det!

Å andra sidan är jag rädd att det finns en farlig underström av triumfalism, skadeglädje och vilja att ge igen. Varför samlades annars något/ några (uppgifterna går isär) tusental personer utanför brittiska högkommissariatet häromdagen, slog sönder fönsterrutor och brände dockor föreställande brittiske utrikesministern David Milliband (en av dem som Carl Bildt skulle ha rest tillsammans med till Sri Lanka om den resan blivit av för hans del). Milliband har riktat kritik mot den sri lankesiska regeringen och det var därför en uppretad och segerrusig folkmassa samlades utanför kommissionen. Toleranströskeln för kritik är väldigt låg. I måndags träffade jag en välkänd krönikör och fredsvän, en av de få som öppet vågat rikta kritik mot regeringen såväl som LTTE för övervåld i samband med krigföringen. Han berättade att han, som brukar sitta i framsätet, nu satte sig i baksätet i bilen och försökte göra sig så liten som möjligt av rädsla för att den segerrusiga folkmassan skulle få syn på honom och kanske ta till våld.

Sedan kan man naturligtvis undra hur människor över huvud taget klarar av att jubla när den seger de firar har skett till ett så fruktansvärt högt pris. Den humanitära krisen pågår ju fortfarande. Så sent som i går uppskattade FN att 220 000 internflyktingar nu befinner sig i de läger som upprättats för dem, men att ytterligare 40 000 – 60 000 människor var på väg dit. Så många tusentals människor har gång på gång tvingats fly vidare in i en ständigt krympande zon, där de beskjutits från två håll. Så många har dött. Så många är skadade. Allt detta är ett kollektivt trauma som kommer att kasta sin skugga över utvecklingen för lång tid framöver.

Det som sker nu i Sri Lanka är sannerligen historiskt, men erfarenheten och tolkningarna av de händelser som ledde hit går isär. Det är med andra ord en erfarenhet som splittrar, snarare än enar – de braskande tidningsrubrikerna om landets enande till trots. Det är sant att ytterst få sörjer LTTE, som ju har ägnat sig åt tvångsrekryteringar, tuffa beskattningar och grovt våld mot och dödande av civila. Men det hindrar inte att det finns ett stort avstånd och splittring mellan folk här i landet i synen på vad som har hänt och att det befäster konfliktens skiljelinjer. Det finns mycket att göra om man vill slå in på vägen till fred.

Och så över till något HELT annat

2009-05-21T04:41:00.003+03:00

I förrgår morse när jag vaknade kände jag en obehaglig lukt. Förstrött antog jag att det kom utanför huset och gick in i badrummet. En liten maskliknande varelse låg där mitt på golvet och kröp. Med en bit toalettpapper tog jag upp den och spolade ned den i toaletten. Det var då jag såg det: likadana larver låg och kröp precis överallt längs väggarna. Jag var omringad. Och den obehagliga lukten verkade komma från dem! Äcklad insåg jag att det var likmaskar som ätit sig dästa och tunga av ruttnande, stinkande, kött. Bekräftelsen kom när jag sedan öppnade dörren till gästrummet: likstanken slog emot mig som en rejäl örfil, en sådan som man ryggar tillbaka för.

Min första tanke förvånade mig: någon måste ha kastat en förbannelse över mig. Det går nämligen till på det sättet i Sri Lanka, har jag hört. Någon kastar en död höna över muren till grannens trädgård, som sedan drabbas av olycka efter olycka. Jag rös, om det var av själva stanken eller ett plötsligt och för mig helt okaraktäristiskt anfall av vidskepelse låter jag vara osagt.

Kamala, min hyresvärds städerska, ryggade tillbaka med ett uttryck av ren och skär fasa när jag visade henne hur det stod till i min lägenhet. Detta skedde efter att jag först med kroppspråk försökt att berätta för henne om likmaskar och stank, medan hon bara stod och log. Nu när hon med egna sinnen kunde konstatera hur det var fatt blev det fart på henne och hon lyckades plötsligt sätta ihop hela tre engelska ord på raken: get help NOW. Och så försvann hon.

Osäker på om hon menade att hon skulle skaffa hjälp eller om hon uppmanat mig att göra det, ringde jag till min hyresvärd för femtioelfte gången den morgonen och denna gång svarade han. Jodå, han kände nu till vad som hänt och två karlar var på väg (välsignade Kamala!)
Jag hade förväntat mig något i stil med Ghostbusters. På mitt köksbord ligger nämligen en färgglad brsochyr från en termitutrotarfirma, vars personal fotograferats snett nedifrån i krigarposer, iförda full stridsmundering. (Jag har tidigare under våren hemsökts av termiter, som tuggat i sig mina köksskåp inifrån till dess att innanmätet förvandlats till en hög sågspån på golvet. Men det är en annan historia). Ghostbusters kom inte denna gång. Men så småningom dök Helan och Halvan upp.

Helan hade i uppgift att leda och fördela arbetet, Halvan utförde det. Båda tillbringade en lång stund i mitt stinkande gästrum. Jag gjorde misstaget att förmoda att de undersökte det. Sedan hämtade Halvan en stege och tog sig upp i utrymmet mellan inner- och yttertak. Det tog inte någon lång stund förrän han där lyckades lokalisera en ruttnande råtta, som med ett skickligt kast förpassades till en obebyggd tomt, granntomten, där den får ruttna vidare i frid.
Därefter sade Helan att Halvan kunde städa badrummet, ett förslag som jag genast tackade ja till. När de båda herrarna gick var badrummet duktigt besprutat med vatten och klorin och varenda larv upplockad från golvet.

Men den kvällen fortsatte jag att plocka likmaskar från golvet i mitt badrum. Jag plockade upp tills det var alldeles rent på golvet innan jag gick och lade mig. Dagen därpå, som råkade vara en nyutlyst helgdag, tänkte jag passa på att städa ur ordentligt. Skönt att få riktigt rent igen.
Men på toa den morgonen droppar likmaskar ned på mig från ovan...! När jag tittar upp ser jag att lampskärmen är till brädden fylld av dessa krälande, stinkande varelser. Och när jag öppnar gästrumsdörren för att städa ur där märker jag att liklukten ligger kvar lika kväljande som någonsin. Jag tittar under gästsängen. Där ligger en död ekorre.
Min första slutsats måste ha varit den riktiga: jag hemsöks. Detta är en förbannelse, helt klart.

Tänk att jag, av alla människor, kan komma till denna slutsats. Det kunde man aldrig tro! Men även om jag inte är vidskepligt lagd (jag lovar!), så är jag kulturellt belastad åt det hållet. Tanken som sådan är knappasts främmande för en kulla, bördig från Siljansnäs, där närmaste granne till sommarstugan läste förbannelser över folk med liknande – fast värre – metoder.

Säkert område?

2009-04-05T19:40:00.002+03:00

Idag tillkännagav Försvarsministeriet att armén gjort ytterligare landvinningar i kriget mot LTTE: Puthukkudiyirippu har intagits. Tvåhundrafemtio personer ur LTTE ska ha dödats det senaste dygnet, vilket på Försvarsministeriets hemsida illustreras med bilder på döda kroppar utspridda på marken. Tidningen Daily Mirror skriver att ”Säkerhetszonen, som LTTE nu är hänvisad till tillsammans med instängda civila, är det enda återstående område som fortfarande måste rensas upp”.

Den så kallade säkerhetszonen är ett område som regeringen ensidigt proklamerat som en No Fire Zone och där många civila befinner sig. Andra är försiktiga med att använda den terminologin, därför att det alltid varit minst sagt oklart vad den förmenta säkerheten i området skulle bestå i. Senast i förrgår uppgav FN att dess personal fortsätter att få in uppgifter om artillerield och luftangrepp mot detta område. Samtidigt anklagas den andra sidan, LTTE, för att hålla människor i området mot deras vilja. En del av alla dem som trots allt lyckats fly berättar att de blivit beskjutna av LTTE på vägen.

En stor del av civilbefolkningen är kvar i detta område och riskerar alltså att beskjutas från båda håll. De sitter fast som i ett skruvstäd under både hammare och slägga.

Om det nu är så att den så kallade säkerhetszonen från och med idag är det enda som återstår för armén att lägga under sig, kommer då Sri Lankas regering att ta chansen att visa att de menade allvar med talet om säkerhet i detta område? Kommer regeringssidan nu att infria löften om att inte använda tungt artilleri mot områden med civila, som FN:s generalsekreterare uppmanade den till häromdagen? Kommer man att medverka till att verkliga humanitära korridorer upprättas?

Hittills har det officiella svaret på den typen av propåer varit att Sri Lankas militär inte har civila som måltavla, att den militära operationen i norr är till för att befria civilbefolkningen, som hålls som gisslan av LTTE, samt att man gör sitt yttersta för att civila inte ska komma till skada. När de ändå kommer till skada, så är det helt och hållet LTTEs fel, verkar man mena.

Men att LTTE begår folkrättsbrott fritar inte regeringssidan från att ta sitt ansvar.

Ett aktuellt exempel på hur det kan låta, var när FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter den 13 mars sade att handlingar utförda av båda sidor i Sri Lankas inbördeskrig kan utgöra brott mot internationell humanitär rätt såväl som mot mänskliga rättigheter. Svaret från regeringshåll blev mycket kraftigt. Uttalandet avfärdades som ogrundat, overifierat och vagt och kallades ett resultat av LTTE:s propaganda.

Rätten till sitt namn

2009-04-05T18:42:00.002+03:00

För en liten tid sedan hörde jag en berättelse från de delar av Sri Lanka, som fram tills nyligen varit under gerillans kontroll. Gerillan, LTTE, har länge kritiserats för att använda sig av barnsoldater. Nyrekryterade i alla åldrar får var sitt nom de guerre, ett nytt namn att lystra till. Den berättelse, som jag hörde och som var nedskriven i poetisk form, handlar om en mamma som gick för att söka rätt på sitt barn. Berättaren/diktaren (anonym) låter mamman säga bland annat så här:

Jag ropade efter mitt barn
Med det namn jag gett det
Utifrån datum och planeternas positioner.
Men ingen vid det namnet fanns där.
Endast krigare.
(...)
Krigare, med krigares namn.

Ingen vet hur många barnsoldater det finns i Sri Lanka. Enligt Human Rights Watch resulterade hårda påtryckningar från det internationella samfundet och övervakning från Unicef i att antalet rapporterade fall av rekryteringar av minderåriga till LTTE minskade drastiskt från 1 494 år 2002 till 166 år 2007 (se rapporten ”Trapped and Mistreated: LTTE abuses against civilians in the Vanni”, från december 2008, sidan 6). Samma rapport uppger dock även att antalet ökar igen sedan i höstas. Enligt Unicef:s officiella statistik fanns det den 28 februari 2009 1423 aktuella fall av rekryteringar av minderåriga till LTTE.

Sri Lankas president har gett till känna att FN misslyckats med att få LTTE att befria barnsoldaterna och att han därför tvingats utlysa en nationell kampanj för att få stopp på otyget (det är ungefär så han uttrycker sig i frågan, enligt tidningsrapporterna). Tillsammans med Unicef har regeringen sjösatt en nationell kampanj mot användande av barnsoldater,”bring back the child”.

Men LTTE är inte den enda väpnade gruppen i Sri Lanka som rekryterar minderåriga. Det gör även TMVP, en utbrytargrupp ur LTTE som lierat sig med regeringssidan. Enligt officiell statistik från Unicef fanns den 28 februari 2009 120 aktuella fall av rekryteringar av minderåriga till TMVP. I en rapport från den sri lankesiska frivilligorganisationen Center for Policy Alternatives, som kom helt nyligen, hänvisar man till uppgifter om rekryteringar av minderåriga även till andra väpnade grupper. Rapporten handlar specifikt om hur det är i uppsamlingslägren i Vavuniya, där de hamnar som lyckats fly från striderna i nordöst. Här kommer ett citat ur CPA:s rapport (i översättning av mig):

Enligt vad CPA fick erfara är tvångsrekryteringar och bortföranden mycket vanligare än vad de var för sex månader sedan. Den relevanta och obesvarade frågan är varför det förekommer en okontrollerad ökning av rekryteringar utförda av vissa statligt uppbackade väpnade grupper i Vavuniya trots regeringens fasta föresats att stoppa barnrekrytering i Sri Lanka? (Sidan 26 av “A Profile of Human Rights and Humanitarian Issues in the Vanni and Vavuniya”, som finns på http://www.cpalanka.org/ )

Sri Lanka har en lång väg att gå innan det blir ett slut på rekryteringar av barn och till dess att alla f d barnsoldater kan återgå till ett normalt liv. De enskilda barn och unga, som rekryteras av väpnade grupper, ser sina liv förändras i grunden – om de alls överlever. Jag tror dikten, ovan, säger något väsentligt om hur genomgripande den erfarenheten är: att det är som att förlora sitt namn, sin identitet.

Valövervakning

2009-02-17T11:12:00.004+03:00

I lördags gick folk till val i två av Sri Lankas provinser. Utgången var given. Inte på grund av fusk utan på grund av att valen utlysts i dessa två provinser vid denna tidpunkt just eftersom stödet för regeringskoalitionen är stark där. Presidenten har nämligen mycket att säga till om när det gäller att bestämma tidpunkten för val och ser naturligtvis till att utlysa dem när han anser att det är gynnsamt för honom.

Redan i förväg hade man talat om dessa provinsval som en sorts folkomröstning för kriget. PAFFREL, en frivilligorganisation som bevakar och övervakar demokratiska val i landet, har beklagat att lokala frågor ute i provinserna kom i skymundan i dessa val. Istället handlade det om huruvida folket är för eller emot den sittande regeringen i landet och dess högsta prioritet: att en gång för alla tillintetgöra fienden, de tamilska tigrarna, på slagfältet.

Själv spenderade jag valdagen tillsammans med ett mobilt team av valobservatörer från PAFFREL. ”Mitt” team gjorde sammanlagt 19 besök i 17 vallokaler i Nawalapitiya i Centralprovinsen. Vår minibuss slingrade sig fram genom teplantager på branta bergssidor till den ena byskolan efter den andra, där val hölls. I en del av vallokalerna träffade vi på andra valobservatörer med armbindlar som det stod "PAFFREL" på. I samarbete med en annan frivilligorganisation, som samlar mycket folk (Sarvodaya) hade PAFFREL i förväg utbildat och placerat ut ett stort antal lokala observatörer i lokalerna.

De båda valen gick jämförelsevis bra, om än ej problemfritt. I en vallokal bestämde valförrättaren att valet måste göras om efter att man hittat buntar av valsedlar i urnan. Om man följer reglerna och människor röstar en och en, med en röst per person, så är det inte möjligt att valsedlarna buntar ihop sig på det sättet. Det finns rapporter om andra oegentligheter också, om än inte lika allvarliga.

En sak som PAFFREL lyfter fram är att lördagens val var osedvanligt fredliga. Genom den övervakarstruktur som upprättats fick man in sammanlagt 65 rapporter om våld i de båda provinserna. Denna siffra gäller för sex veckors kampanjperiod. Siffran betraktas som låg.

Överlag förlöpte det hela alltså ganska väl, relativt sett. Valdeltagandet på 62% var inte särskilt imponerande, men också det får sägas vara acceptabelt. Utgången, då? Jo, regeringskoalitionen fick, som väntat, en majoritet av rösterna: ca 60%. Som jag skrev nyss (mitt förra inlägg) så finns det bland vissa folklager ett utbrett stöd för regeringen med dess krigspolitik. Det hänger ihop med en förhoppning om att kriget snart är över.

Väl hemkommen till Colombo igen hittade jag följande tolkning av valresultatet på presidentens hemsida: ”Det här är ett val, där nationen står som segrare. De som har förlorat är de interna och externa krafter som försökte att nedvärdera våra krigshjältars segrar. ” Detta uttalande rider på det stöd som kommit till uttryck för den förda krigspolitiken. Men det går något steg längre. Det anknyter till tidigare uttalanden om att det finns interna och externa krafter som motarbetar krigsinsatsen och därmed spelar fienden i händerna.

Så kom även provinsvalen att utnyttjas för det polariseringstryck, som folket här ständigt utsätts för: antingen är du för den sittande regimen eller också tillhör du mer eller mindre medvetet fiendelägret.

Krigströtthet

2009-02-17T10:41:00.002+03:00

Dagarna kommer och dagarna går. Uppe i norr sitter civilbefolkning fortfarande fast i en olidlig situation. Trängd mellan regering och gerilla utsätts de för artilleribeskjutning såväl som brist på mat, medicin och tillgång till ordentlig sjukvård. Den senaste militäroffensiven började i september då biståndorganisationer och utländska journalister uppmanades att lämna området. Ända sedan i höstas har det sagts från regeringshåll här i Sri Lanka att slutstriden står för dörren. Under tiden fogas dag till dag och vecka till vecka. Det är svårt att föreställa sig lidandet för de människor som fortfarande är kvar i krigszonen.

I Colombo fanns det till en början en viss nervositet på grund av en ökad risk för självmordsbombningar och andra attacker här. Min känsla är att den nervositeten släppte lite efter att nationaldagen kom och gick utan någon incident. Livet fortsätter här nästan som vanligt. Den ständiga närvaron av soldater på gatorna har de som bor här vant sig vid för länge sedan.

Någon enstaka gång bryter krigets och den humanitära krisens verklighet tydligt igenom. En gång träffade jag en person, som skulle på likvaka utan lik här i Colombo till minne av släktingar som bara några dagar tidigare hade dött i artilleribeskjutningen i norr. Vid ett flertal tillfällen har jag lagt märke till vita tygsjok över vägen, som ger till känna att en stupad soldat sörjs av sina nära och kära. Men både de militära förlustsiffrorna och den pågående krigföringens fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningen är något som det annars talas ganska tyst om här.

Jag har hört många säga att det ska bli skönt att kriget snart är över. En del verkar tänka att allt ska bli bra bara regeringssidan vinner på slagfältet. Andra tillägger att slutet på militäroffensiven självklart inte innebär slutet på konflikten. De inser att inget har hänt när det gäller grundorsakerna till den väpnade konflikten och att en politisk lösning måste till, men de drar en lättnadens suck över att de hårda strider som rasat särskilt det senaste året snart kan vara över. Folk är trötta på kriget.

Det utbredda stöd som finns för president Mahinda Rajapaksas krigspolitik tror jag, paradoxalt nog, faktiskt kan vara ett sorts utslag av krigströtthet. Presidenten har lovat att en ensidig seger över fienden ska göra slut på kriget en gång för alla.

Jag är dock rädd för att landet står beklämmande oförberett när det gäller att bygga fred

"Jag har hört att svenskar älskar terroristerna"

2009-02-15T17:09:00.003+03:00

I veckan som gick träffade jag en ung man som bott här i Colombo i hela sitt liv. Han gav mig en rad handfasta tips om nummerupplysning och adresser som kan vara bra för en nykomling att ha. En vänlig och hjälpsam ny bekantskap. Men plötsligt kom han på sig själv med att stå och tala med en främling från utlandet och frågade mig plötsligt vad det är jag gör här i landet egentligen och varifrån jag kommer. "Sade du att du kommer från Sverige? Jag har hört att svenskar älskar terroristerna". För att det inte skulle råda minsta tvekan om vad han menade förtydligade han med ett "LTTE, alltså".

Bland sri lankesiska singhaleser verkar det finnas en utbredd känsla av att tillhöra ett land och ha en regim som är missförstådd av omvärlden. Många verkar tycka att landets ledare gör vad de måste för att besegra en hårdnackad och hänsynslös gerilla (eller, som de hellre uttrycker det, utrota terrorismen). De som hyser denna åsikt brukar också mena att regimen gör sitt yttersta för att inte åsamka civilbefolkningen onödigt lidande. Att så många civila befinner sig i krigsområdet, att de skadas och dör, är helt och hållet terroristernas fel, menar de. Omvärldens växande kritik mot den sri lankesiska regeringen för den humanitära krisen i norr betraktar de därför som oupplysta och orättvisa påhopp.

Liksom kritik inifrån landet – från journalister och människorättsförsvarare – stämplas som förräderi, avfärdas kritik utifrån med att delar av omvärlden tyvärr har vilseletts av de tamilska tigrarnas propaganda.

Ordföranden för Sri Lanka's Broadcasting Corporation (SLBC) medgav utan omsvep nu i veckan att han låtit censurera BBCs sändningar i landet. Censuren hade varit hans plikt, menade han. Detta uttalande gjordes efter att BBC tillkännagett att dess sändningar över det nationella radionätet nu upphör på grund av olaga inblandning. På drygt en månad hade BBC noterat sjutton censureringar av sändningar på tamil och åtta censureringar av sändningar på singhalesiska. Tillkännagivandet orsakade inte något större rabalder här i landet - inte vad jag har kunnat se i alla fall. Detta trots att det faktiskt har rapporterats i tidningarna här. Jag gissar att det dels beror på att alla ändå redan vet att media inte rapporterar allt, dels på den där känslan som en icke ringa del av befolkningen tycks ha av att omvärlden är oförstående och överdrivet kritisk mot de sri lankesiska myndigheterna.

Den hjälpsamme men misstänksamme mannen, som trodde att svenskarna är något sorts tigerkramare, har själv påverkats och formats av den vinklade och stundtals censurerade nyhetsrapporteringen här. Vad jag svarade? Jo, jag skrattade, frågade honom var sjutton han fått sina uppgifter ifrån och upplyste honom om att sanningen är den att svenskar i gemen inte vet så vidare värst mycket om Sri Lanka över huvud taget. Jag tillade något i stil med att endast ett fåtal svenskar ens skulle kunna para ihop LTTE med rätt land på världskartan om de ställdes inför den uppgiften i en frågesport. (OK, det kanske var en smula överdrivet. Eller kanske inte...???) Hans svar minns jag tydligt. "Det är bra", svarade han, "jag hoppas att det fortsätter att vara på det viset."

Denne unge man gav alltså uttryck för åsikten att det är lika bra att svenskarna inte intresserar sig för situationen i Sri Lanka och att de hålls i okunnighet om situationen här. Varför? P g a risken att de ser något annat än det han ser? Åter igen kom jag att tänka på censuren. Jag vill inte moralisera, men det finns ett element av eget val och delaktighet i censur och propaganda från medborgarnas sida. I alla fall för dem som har utbildning och medel att tillhöra dagens informationssamhälle. Även efter att BBC upphörde med sina sändningar över det nationella radionätet i Sri Lanka kan den som har tillgång till Internet fortfarande lyssna till programmen. Där, på Internet, men också i samtal med människor och genom en massa andra kommunikationsmedel kan man ta reda på mångas verklighet och sanningar. Bara man vill och vågar.

Till minne av en modig man

2009-01-17T06:00:00.004+03:00

Torsdagen den 8 januari mördades chefredaktören för Sunday leader, Lasantha Wickramatunga, på öppen gata här i Colombo. Ett par män på motorcyklar stoppade hans bil, slog sönder bilrutan och satte ett skott i tinningen på honom. Sedan åkte de bara därifrån och ingen har gripits för mordet. Detta skedde mitt på blanka förmiddagen, mitt i folkvimlet på gatan, mitt i en stad som vimlar av soldater, poliser och vakter.

I sin starka och gripande ledare, som publicerades posthumt, skriver Lasantha att han vet att han förr eller senare kommer att dödas. För sin orädda journalistik har han utsatts för många hot. Två gånger tidigare har han attackerats och hans hus har sprejats med kulor från ett maskingevär. I ledaren skriver han att det aldrig blev någon ordentlig polisutredning kring dessa händelser och att han har anledning att tro att det är regimen som ligger bakom dem. "När jag till slut dödas, kommer det att vara regeringen som dödar mig", skriver han.

Det utpekandet behövdes inte för att många genast skulle fatta misstankar åt det hållet. Presidenten å sin sida nekar till anklagelserna och hävdar att någon form av "konspiration" ligger bakom mordet.

Hur kommer det sig att en man som gång på gång hotas till livet för sitt arbete fortsätter att jobba på och fortsätter att ta risker? I sin posthuma ledare tar Lasantha själv upp den frågan. Hans svar är att någon måste tala för dem som för tillfället inte har möjlighet att tala själva, "vare sig de är etniska minoriteter, de missgynnade eller de förföljda". Som ledstjärna och inspiration lyfter han fram teologen Martin Niemöller. Titeln på ledaren, "And then they came for me", är en anspelning på Niemöllers berömda dikt, skriven i koncentrationsläger. (Om du inte kommer ihåg den, så sök rätt på Lasanthas ledare på http://www.thesundayleader.lk/ och läs den där. Förresten: sök rätt på ledaren och läs den ändå!! Den är klart läsvärd).

Tusentals människor slöt upp till Lasanthas begravning som blev till en mäktig manifestation. Flera demonstrationer har också hållits. I förrgår kväll var jag med då människor - de flesta aktiva i olika organisationer i det civila samhället - samlades till en tyst och värdig ceremoni till minne av Lasantha Wickramatunga, en vecka efter mordet. Med svarta bindlar kring armen eller symboliskt knutna som munkavle stod vi på en refug mitt i gatan och såg bilarna passera förbi. Stearinljus skickades runt och elden spreds från person till person. Medan mörkret föll satte vi våra ljus framför en bild av den mördade chefredaktören. Några hade tårar i ögonen. Sorgen gick inte att ta miste på.

Det finns en oro för ytterligare försämringar av säkerheten och yttrandefriheten här i landet. Bara ett par dagar innan mordet på Lasantha Wickramatunga attackerades den oberoende TV-stationen MTV/MBC (Maharaja Television /Broadcasting network). Ett dussintal tungt beväpnade män tog sig in på denna TV-station strax innan gryningen och slog och sprängde sönder stället. Kontrollrummet totalförstördes med hjälp av en claymore mina. (Claymore minor används mycket i kriget i Sri Lanka, av båda sidor. De kan detonera okontrollerat som en vanlig trampmina, kontrollerat, d v s utlöst av en operatör, eller tidsinställt). Attacken mot TV-stationen ska ha ägt rum för att nyhetsrapporteringen därifrån inte var tillräckligt patriotisk!

Som jag redan nämnt i en tidigare blogg sjönk Sri Lanka från 156:e till 165:e plats på Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex förra året. De enda länder i världen som rankas sämre i detta index är Iran, Kina, Vietnam, Kuba, Burma, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea. Det säger något om hur illa det vore om läget försämrades ytterligare…!

Civilbefolkning i krigszonen

2009-01-16T18:51:00.002+03:00

Den 2 januari tillkännagav presidenten att Kilinochchi, LTTE:s administrativa centrum i norr, intagits av regeringstrupper. Några dagar senare, den 9 januari, meddelade regeringssidan att de även tagit kontroll över Elefantpasset, som förenar Jaffna i norr med resten av landet. I förrgår meddelades att återstoden av Jaffnahalvöns fäste nu också intagits av regeringstrupper.

Hårda strider har pågått länge i norr och det senaste halvåret har antalet internflyktingar ökat dramatiskt. De flesta som flytt har tagit sig längre in i de områden som fortfarande hålls av gerillan. Det är skrämmande hur lite information som kommer ut därifrån. FN och en rad humanitära organisationer tvingades lämna området i september 2008. Inga journalister finns på plats. (Båda krigförande parter har infört restriktioner mot media och humanitära organisationer). Därför kändes det lite sensationellt när Aljazeera i förrgår visade bilder inifrån en by i norra Sri Lanka, varifrån människor flytt. I Aljazeeras inslag på TV och hemsida finns uppgifter om att 350 000 människor nu trängts ihop i ett litet område som utsätts för bomber och artillerield, att sjukhus bombats och att humanitära hjälporganisationer försöker förhandla om säkerhetskorridorer för att nå den drabbade civilbefolkningen – samtidigt som regeringstalesmän i intervjuer påstod att allt görs för att se till att inga civila kommer till skada. I efterhand undrar jag om det bara är som jag inbillar mig, men jag kunde svära på att Aljazeeras nyhetsankare i studion muttrade att det låter precis som ett annat krig som pågår just nu. Underförstått: Gaza.

Det finns förstås fler olikheter än likheter mellan nordöstra Sri Lanka och Gaza. En viktig olikhet är att det i Sri Lanka finns en regelrätt gerilla, LTTE, som är mycket brutal och hårdför. I slutet av förra året (december) publicerade Human Rights Watch en rapport om LTTE:s övergrepp mot civilbefolkningen ("Trapped and mistreated: LTTE abuses against civilians in the Vanni"). Där redogörs för LTTE:s tvångsrekrytering av civila, inklusive minderåriga. Tidigare har grundregeln varit att varje familj måste skicka en son eller dotter till att bli gerillasoldat. I och med de mycket stora förluster LTTE lidit det senaste halvåret tvingas familjer nu ofta bidra med två eller flera soldater (beroende på familjens storlek). I rapporten från HRW beskrivs vidare hur LTTE hindrar civilbefolkning från att fly till regeringskontrollerat område. En anklagelse, som ofta riktas mot LTTE, är att de använder civilbefolkningen i norr som "mänsklig sköld". Anklagelsen har blivit ett slagträ i propagandan. Det finns de som hävdar att den stora majoritet av civilbefolkningen, som är kvar i gerillakontrollerat område, är där frivilligt. Eller att de helt enkelt inte vågar ta sig över till regeringskontrollerat område antingen för att vägen går genom stridslinjen eller för att de fruktar de läger som landets myndigheter brukar sätta internflyktingarna i (och som kritiseras av internationella organisationer). HRW använder inte ordet "mänsklig sköld" i sin rapport, men kritiserar LTTE för att i strid med folkrätten använda civilbefolkning för att vinna militära fördelar. LTTE har länge krävt av civila att de ska ansöka om tillstånd om de vill resa ut till andra delar av landet och de som lyckats få ett sådant tillstånd har ofta varit tvungna att lämna familjemedlemmar kvar som garanti för återvändande. Men under den senaste militäroffensiven har det blivit så gott som omöjligt att få tillstånd att lämna området. Undantag har gjorts endast för vissa svårt skadade och sjuka. HRW drar sig inte för att slå fast att det är detta som är huvudanledningen till att civilbefolkningen är kvar i just de områden där kriget rasar. De flyr – men bara längre in i området. De flesta har flytt gång på gång på gång i sina försök att klara livhanken medan Sri Lankas armé, flygvapen och flotta är inbegripna i fullt krig mot LTTE.

Visst, det finns också de som kommer ut ur LTTE-kontrollerade områden. Då och då har det rapporterats i tidningarna om hur regeringsarmén ”räddar” sådana människor. Tidningsartiklarna brukar illustreras med fotografier på kvinnliga lankesiska soldater, som leende tar emot och gullar med flyktingbarnen. Den senaste veckan har det rapporterats om allt större grupper och även oberoende källor, som Röda korskommittén, meddelar att fler människor flyr in i regeringskontrollerat område. Men de flesta är fortfarande kvar i krigszonen.

I förrgår höll FN:s säkerhetsråd öppen debatt om skydd av civila under väpnad konflikt. Mycket av debatten handlade av naturliga och fullt förståeliga skäl om Gaza (själv sitter jag fortfarande klistrad framför TV:n varje kväll och följer med oro och vrede utvecklingen där). John Holmes, undergeneralsekreterare för humanitära frågor, tog förutom Gaza även upp en rad andra aktuella fall. Han passade då på att inskärpa vikten av strikt efterlevnad av internationell humanitär rätt i Sri Lanka i ljuset av rapporter om en intensifiering av striderna i norr. Han omnämnde och framhöll särskilt de senaste veckornas artillerield mot befolkade områden.

Apropos arméns rekryteringskampanj

2008-12-31T06:00:00.000+03:00

Några gånger sedan jag skaffade sri lankesisk mobiltelefon i början av november har jag fått sms från Försvarsministeriet, som driver en kampanj för att rekrytera fler soldater. Nu under jultid kom två sådana meddelanden. Den ena (den 26 december) löd: ” Women Soldier vacancies exist in the Volunteer Force of the Sri Lanka Army, Applications close on 31st of December. Contact…” – och så ett telefonnummer att ringa upp. Några dagar senare (den 29 december) kom: ” Join the Sri Lanka Army as a Commando Soldier. Contact….”

I september gjorde president Rajapaksa utfästelser om att gerillans administrativa centrum i norr, Kilinochchi, skulle falla innan årets slut. Nu återstår en enda dag av 2008 och än så länge står LTTE emot regeringssidans offensiv mot Kilinochchi, liksom Mullaitivu. Dessa områden är dock de enda som återstår av ett mycket större område, som gerillan tidigare utövat kontroll över. Striderna har rasat hårda hela hösten. Samtidigt som det står klart att det är gerillan som är i underläge, råder det heller ingen tvekan om att förlusterna är stora på båda sidor. Det sammanlagda antalet stupade hemlighålls. Jag har mött en läkare här, som berättade för mig att armén har slutat att ens informera de närmast anhöriga när någon stupat. Så hemligt är det. Den höga grad av tystnad som omger de stupade och sårade tas allmänt som en bekräftelse på stora förluster även på regeringssidan.

Antalet desertingar talar man heller inte gärna högt om. Försvarsministeriets rekryteringskampanj får mig att undra... Hur många deserterade och stupade är det som man nu försöker ersätta?

Jag undrar också över hur många och vilka det är som nappar på rekryteringskampanjen. Vilka är det som lockas till armén? Landets arbetslösa är förstås en god rekryteringsbas. Sunday Times påstår att så många som 38 000 har svarat på Försvarsministeriets rekryteringskampanj i år och att det är fler än förra året. För ovanlighetens skull vågar sig tidningen till och med på att ange en siffra för antalet desertingar: ”mer än 11 000” (från januari t o m november 2008, sehttp://www.sundaytimes.lk/081228/Columns/sitreport.html ).

Om året går mot sitt slut utan att Kilinochchi fallit, så finns det nu en ny utfästelse om en nära förestående avgörande seger för regeringssidan. I måndags sade en talesperson för regeringen i försvarsfrågor, Keheliya Rambukwella, att den högste ledaren för gerillan, som antas ”gömma sig i en bunker”, kommer att gripas innan den 7 februari 2009. Vad han bygger den utfästelsen på framgår inte. Bland läsares webbkommentarer till denna nyhet (på Daily Mirror’s hemsida) förekommer spekulationer om att det måtte vara hans astrolog som talat om för honom när tiden är gynnsam för ta gerillaledaren till fånga. Här i landet är astrologiskt gynnsamma tider och ögonblick viktiga. Tilläggas bör dock att webbkommentaren nog var sarkastisk. De flesta av de kommentarer jag läste var avgjort syrliga.

Presidenten har för sin del utropat hela år 2009 som ”triumfens år”. Som vanligt avses militär seger i striderna mot gerillan i norr. Allting handlar om det. Men vad händer med LTTE och dess kapacitet om regeringssidan intar Kilinochchi och återstående gerillakontrollerade områden? Går gerillan under jord och koncentrerar sig på urban terrortaktik? Detta är ingenting som det i allmänhet talas om eller skrivs om, men jag kan inte låta bli att fundera på det. Inte minst sedan den senaste påminnelsen om den typen av taktik: självmordsdådet i en förort till Colombo i söndags morse. Samtidigt som jag satt i en kyrkbänk i St Paulus kyrka i centrala Colombo sprängde sig en man i luften i en militär vägspärr alldeles i närheten av St Annas kyrka i en av Colombos förorter. Åtta människor dog och ca sjutton skadades.

Mina högsta önskningar inför det nya året är att det blir verklig fred. För att den önskan ska gå i uppfyllelse krävs att man tar itu med orsakerna till konflikten och våldet. Så det ingår i min nyårsönskan att man ska kunna se tydliga tecken på en vilja att gå i den riktningen samt att man också tar några konkreta steg på den vägen.

"Den som inte är för oss är emot oss"

2008-12-30T13:27:00.003+03:00

En vecka innan jul flyttade jag till Colombo. Tidigare samma vecka hade Högsta Domstolen här i landet bestämt att staten inte får begära mer än 100% i skatt och avgifter på bensin. Med det internationella pris på olja, som då rådde, innebar det att bensinpriset skulle sänkas från 122 till 100 rupies per liter (från ca 8 till 7 kronor). Regeringen har hittills vägrat att lyssna på det örat. Oljebolagen reagerade lite olika. Lanka-Indian Oil Company (LIOC) tillkännagav den 19 december att de tänkte sänka priset i enlighet med domstolsutlåtandet. Men Ceylon Petroleum Corporation (CPC) sänkte inte priset utan ströp ny distribution ut på marknaden i väntan på vad som nu skulle ske samtidigt som man fortsatte att sälja det man redan hade på lager till det gamla priset. Bensinstationerna ville inte köpa olja till det gamla priset för att sedan tvingas sälja det till det nya reducerade priset. Så istället för billigare bensin till jul skapades en konstgjord brist på bensin. På julafton återgick även LIOC till det högre priset. Ur ett egocentriskt perspektiv innebar allt detta för mig att just som jag skulle skaffa en massa nödvändig utrustning till min nya lägenhet så var det ovanligt dyrt att ta tuktuk eller för den delen taxi i staden. Det blev också svårare att ta sig fram i trafiken. Köerna till de bensinmackar, som fortfarande höll öppet, ringlade långt ut på gatorna och blockerade dem. (Detta skedde i en stad, som redan är van vid trafikstockningar. För det mesta brukar det bero på att någon minister åker förbi med fullt säkerhetspådrag. I det här landet finns det sammanlagt över hundra ministrar och vice ministrar och så fort de rör sig i staden spärras hela gator av.)

Som skäl till att trotsa Högsta Domstolen har regeringen anfört att den behöver den höga bensinskatten för att finansiera kriget. Men domstolsutlåtandet om bensinpriser var bara en liten del av ett större paket och summa summarum lär staten inte ha förlorat på det. Det som domstolen framför allt gjorde var nämligen att ogiltigförklara en bankuppgörelse som Ceylon Petroleum Corporation hade. Domstolen menade att skattebestämmelserna var snåriga och svåröverskådliga och att detta bidragit till att dölja och skydda de tvivelaktiga affärerna. Skatterna skulle nu helt enkelt förtydligas, vilket inte borde vara ett hot mot statskassan. Ett tidigare beslut av Högsta Domstolen angående samma affär hade dessutom besparat staten en massa pengar. Från det hållet menar man därför att staten inte gått miste om en enda rupee genom Högsta Domstolens agerande, snarare tvärtom.

Regeringen har haft svårt att förklara sin position och har istället gått in för att höja tonläget. President Rajapaksa och hans ministrar lär t o m ha talat om en ”konspiration” mot regeringen och anklagat ”konspiratörerna” för att gå fiendens, d v s LTTE:s, ärenden. Vilka skulle då dessa konspiratörer vara? Landets Högsta Domstol? Och hur menar regeringen att sänkta bensinpriser skulle vara till nackdel för arméns bekämpande av gerillan i norr??

Argumentationen (eller bristen på en sådan) från regeringshåll är mycket intressant. Jag har inte varit i det här landet särskilt länge. Men jag kan se ett mönster här, som också känns igen från andra konfliktområden. Regeringen säger de facto att ”den som inte är för oss är emot oss” och kräver uppslutning bakom sitt agerande med hänvisning till den pågående väpnade konflikten. Alla meningsmotståndare – oavsett vad saken gäller eller vilka argument som framförs – riskerar att anklagas för att vara landets fiender. Det gäller inte minst människorättsorganisationer. En gång i november när jag gick in på det sri lankesiska försvarsdepartementets hemsida toppades det av en lång drapa mot Amnesty International, som bedömdes vara subjektiv och partisk med en ”anti-regeringsagenda” (detta var ett svar på Amnestys uttalande den 19 november med titeln: ” Sri Lankan Government Must Act Now to Protect 300,000 Displaced”). Polariseringstrycket i det här landet är enormt starkt. Och det gäller inte endast inom den politiska sfären. Hela samhället är satt under ett polariseringstryck.

Några skolflickor i tolv- eller trettonårsåldern gick med i Facebook. Den ena av dem hade placerat den sri lankesiska flaggan på sin Facebooksajt och sade åt de andra att göra likadant. Men en av de andra tjejerna sade då att hon inte kände för att ha en flagga på sin sajt. Hon anklagades då genast av den första tjejen för att vara terrorist och det blev bråk och hatiska utspel. Dessa skolflickor, som tidigare varit kompisar, var märkbart uppskakade och skrämda av det som hänt.

Mönstret går alltså igen på flera plan. Antingen är man med hela vägen och visar upp sin okritiska patriotism offentligt i alla lägen eller också är man en fiende och en terrorist.
Känns den logiken igen? Jag tror att vi alla känner igen ett liknande sätt att tänka från det budskap, som Bushadministrationen trummat ut över världen. Medveten polarisering finns, som sagt, på flera olika håll. Som den kommer till uttryck i det här landet är den en manifestation av en tjugofemårig väpnad konflikt mellan regering och gerilla. Resultatet är ett klimat, där det är svårt att föra fram nyanserad kritik och mycket svårt att få respekt för någon form av tredjeparts ståndpunkt.

En familjeceremoni

2008-11-23T10:41:00.000+03:00

En dag när jag kom hem från jobbet vajade vita sorgefanor över uppfarten till mitt hus. Brodern till den äldre dam, som jag hyr huset av, hade gått bort i hög ålder under en resa i Storbritannien. Hans kropp forslades hem därifrån och begravdes hemma i Sri Lanka, eftersom familjen var övertygad om att han hade velat ha det så efter ett långt liv som yrkesmilitär. Han begravdes iförd sin militäruniform.

En månad efter dödsfallet bjöd familjen in mig till lunch. Redan klockan nio den morgonen såg jag tre av husets kvinnor i full fart med att laga mat. När jag kom tillbaka och knackade på vid halv tolv hade de fortfarande en massa bestyr i köket. Den dam jag hyr av, Nalini, var där och hennes tre barn med sina respektive. Dessutom fanns där nu en gammal kvinna, som jag inte träffat tidigare. Jag förstod genast att det var den nyblivna änkan eftersom hon var iförd vit sari. En munk hade också bjudits in. När jag kom höll han som bäst på att sätta sig till rätta på golvet. En bricka med allehanda läckerheter bars in och skickades runt, så att alla kunde ta i den, innan den bars ut till en Buddhastaty i hallen.

Nu satte sig alla på golvet framför munken, som började leda recitationer. Alla närvarande (mig själv undantagen) kunde de långa recitationerna utantill. Det var mycket meditativt. Jag satt med och lät tankarna gå och komma. Efter en stund reste sig alla för att hämta mat åt munken. En av Nalinis döttrar, Chandani, kom fram och placerade en skål i min hand så att jag också kunde gå fram och servera honom. Alla deltog i det ceremoniella serverandet, även männen (som annars inte brukar vara de som serverar mat). Klockan var nu nästan tolv och munkar äter endast under förmiddagens timmar. Sedan måste de stå sig ända till nästa morgon.

Efter en rågad tallrik ris och allehanda vegetariska curryröror (brödfruktscurry, någon sorts spenat, svamp, dhal och något mer) kom efterrätten fram: curd (en sorts yoghurt) med honung, mango samt en geléaktig riskaka. Medan munken åt var det ingen som störde honom. Han kunde koncentrera sig helt och fullt på maten och ätandet. Det påminde mig om en meditation av Thich Nhat Hanh (en berömd zenbuddhistisk munk), som jag läste en gång för länge sedan. Meditationen handlade om att diska. Att vara fullt närvarande och medveten i varje ögonblick innebär att vara helt och fullt medveten om disken när man diskar, ätandet när man äter etc.

Efter maten vände sig munken till mig och berättade att det som alla mässat tidigare var de fem grundläggande föreskrifterna. Dessa gick han nu igenom med mig, en efter en. Medan han berättade för mig om det absoluta förbudet mot att döda och skada for en naiv tanke igenom mitt huvud: jag undrar om familjen ifrågasätter hur denna etiska föreskrift går ihop med att den så vördade och saknade gammelfarbrorn var yrkesmilitär och kombattant i krig? Men nästa tanke som dök upp i huvudet på mig var att det väl knappast finns större skäl för dem att tänka så än vad det gör för de allra flesta i min egen kulturkrets. Den bibel, som är gemensam för kristna och judar, innehåller budet ”du skall icke dräpa”. Många, både här och där, lyckas på något sätt ändå förena principiella förbud mot att döda med krig och förberedelse till krig.

Nu kom en vit tråd fram. Munken tog tag i lite tråd och kastade ut trådrullen till nästa person, som skickade den vidare till nästa. Till slut höll vi alla i tråden, som därmed kom att binda oss samman. Munken berättade på engelska för mig att alla tillsammans nu skulle läsa en välsignelse och önskan om beskydd på pali. Han sade också att han hört och sett att människor i Västerlandet ibland fattar varandras händer när de ber. Tråden har samma funktion, menade han, i det att den symboliserar en djupare samhörighet mellan människor. En andlig samhörighet. Jag reflekterade över hur självklart jag som främling inkluderades i denna andliga samhörighet. Det kändes enkelt, varmt och välkomnande. När mässandet började höll alla ihop sina handflator med tråden löpande emellan tummarna och resten av fingrarna. Så gjorde även jag.

Det sista som skedde innan vi alla, som inte redan ätit, högg in på maten, var att vi gick fram en och en till munken. Så band han en bit av den vita tråden runt var och ens högra handled. Tråden skulle tjäna till påminnelse om det vi varit med om tillsammans och om allas samhörighet, fick jag veta.

Tänk om religion alltid och otvetydigt kunde få vara just en välkomnande och gränslös öppenhet mot alla – även mot alla främlingar och ”icke-troende” (annorlunda troende) – i förening med ett principfast förbud mot att skada och döda? Med principfast menar jag nu ett förbud som konsekvent omsätts i praktisk handling. Tänk om...!

Till lands, till sjöss och från skyn

2008-11-04T12:52:00.000+03:00

För en vecka sedan (natten mellan 28 och 29 oktober) lyckades de tamilska tigrarnas primitiva flygvapen ta sig långt ned i söder och in i huvudstadens luftrum. Flygattacken utfördes mot ett kraftverk i Colombo. Samma natt utförde de även en flygattack mot en militärförläggning i norr. Det är inte många gerillor i världen som kan skryta med att ha ett flygvapen. Att de tamilska tigrarna kunde flyga rätt in i huvudstadens luftrum måste ju dessutom sägas vara ganska anmärkningsvärt. Därför var det intressant att notera att Daily News (den tidning jag redan nämnt i min förra blogg) inte med ett ord nämnde attackerna i det nummer som utkom den dagen och inte heller dagen därpå. Inte heller på tredje dagen stod det något om det på tidningens förstasida. Däremot fanns där en artikel om att säkerheten vid landets kraftverk nu ska stärkas... Bara så där helt apropå. (Ingen antydan om att ett kraftverk faktiskt utsatts för en attack från luften ett par nätter tidigare). Den som lusläste hela tidningen den dagen kunde däremot läsa om flygattackerna. Det stod om det i den s k ”försvarskolumnen”, och budskapet där var att flygattackerna misslyckats med att åstadkomma någon större skada och att det viktiga är att landets armé går mot nya segrar i norr.

Två saker vill jag dock genast tillägga:

1. En annan engelskspråkig tidning här i landet, Daily Mirror, skrev om flygattackerna redan samma dag. Och hur det i övrigt ser ut i landets media har jag inte tagit reda på. Så det är inte möjligt att utan vidare generalisera exemplet ovan till att gälla alla. Jag tycker ändå att det är talande att en av landets tidningar tar två dagar på sig att rapportera en flygattack i huvudstaden och att de då lägger nyheten på så undanskymd plats. För mig är det ett tydligt exempel på en inriktning som går ut på att föra fram ett budskap om de segerrika regeringstrupperna och tona ned allt annat (en form av propaganda med andra ord).

2. De svenska stora dagstidningarna, SvD och DN, rapporterade inte heller om flygattackerna. Däremot återgav de båda två nyheter från Sri Lankas försvarsdepartement om ett sjöslag den 30 oktober. I båda tidningarna tog rubrikerna fasta på att ett flertal ”tamiler” (d v s från LTTE, de tamilska tigrarna) dödades i detta slag. Man kan dock knappast läsa och bedöma SvD och DN med samma måttstock som de sri lankesiska tidningarna (om man fick för sig att göra det skulle man verkligen bli mörkrädd). De nyheter om Sri Lanka som når fram till Sverige är ju från början endast brottstycken och svaga återklanger av allt av betydelse som händer här, där kriget fortsätter oförtrutet dag för dag – till lands, till havs och från skyn.

Förresten läser jag i dagens tidning att det inte alls pågår något krig i Sri Lanka... Men det är en annan historia, som jag får återkomma till någon annan gång.

Krigets första offer

2008-10-27T14:28:00.000+03:00

Sanningen är krigets första offer, heter det ju. I tidningarna här i Sri Lanka rapporteras det dagligen från striderna, som pågår uppe i norr. Den väpnade konflikten mellan Sri Lankas regering och de tamilska tigrarna (LTTE) har pågått i tjugofem år och denna höst har regeringstrupper satts in en enorm offensiv mot LTTE. Striderna är hårda och som vanligt kommer civilbefolkningen i kläm. För en och en halv vecka sedan var en livsmedelskonvoj från FN tvungen att vända tillbaka med oförrättat ärende. Dagen därpå gjordes ett nytt försök och denna gång lyckades man nå fram till de uppskattningsvis 230 000 civila som är på flykt i området kring städerna Kilinochchi och Mullaittivu i norr. I nyhetsrapporterna från FN den 16 och 17 oktober (som du själv kan kolla upp på http://www.un.org/news/) står det att konvojen tvingades vända på grund av strider mellan de båda parterna och att den till slut kom in efter nya försäkringar från båda parter. I den sri lankesiska tidningen Daily News rapporterades samma händelse som ett ensidigt angrepp från LTTE direkt på biståndskonvojen och man skriver där att den sri lankesiska regeringen alltid sett till att civila har fått den mat de behöver. Dessutom lyckas regeringen, fortfarande enligt tidningsartikeln, med detta livsmedelbistånd till utsatta grupper trots ”ickesamarbete från vissa internationella biståndsorganisationer”. Vad detta ickesamarbete skulle bestå i och vilka organisationer som åsyftas lämnas höljt i dunkel (se http://www.dailynews.lk/2008/10/17/sec01.asp)

Ett annat fenomen, som jag fått olika uppgifter om, gäller påståenden om användande av stridsgas. Enligt vissa tidningsrapporter använder LTTE stridsgas i de strider som nu pågår i norr. Andra säger att sådant tal är propaganda utan verklighetsförankring och framhåller att ingen soldat visats upp med skador från stridsgas. I en tidningsartikel (också i Daily News, samma tidning som i exemplet ovan) görs till synes ett försök att förklara detta förhållande genom att peka på hur väl regeringen utrustat sina soldater: de hade alla gasmasker och det var därför de klarade sig. I samma tidningsartikel kan man läsa om de tamilska tigrarnas ”blodtörst” samtidigt som regeringssoldaterna prisas för att de åtagit sig ”en herkuliansk uppgift å rikets vägnar”. Inte precis en välbalanserad krigsrapportering… (Eller vad tänker du själv? Du kan läsa artikeln i dess helhet på http://www.dailynews.lk/2008/10/24/fea03.asp)

För mig står det klart att båda sidor gjort sig skyldig till övergrepp i detta krig. Jag är personligen emot allt väpnat våld och skulle aldrig få för mig att försöka tona ned brott begångna i krig, oavsett vem som begår dem. Min poäng här är endast denna: att det inte är helt lätt att värdera nyheter i ett land i krig. För mig kändes det som en form av bekräftelse av mina vedermödor att förstå verkligheten bortom delvis motstridiga rapporter, då jag läste den senaste rapporten från Reportrar utan gränser. Nyligen lät denna organisation publicera 2008 års pressfrihetsindex. Där rankas graden av pressfrihet i 173 länder. Sri Lanka har det senaste året enligt denna rankningslista fallit från 156:e plats till 165:e, och ligger nu i närheten av Iran och Kina i pressfrihetsindex. I Reportrar utan gränsers egen analys av årets hela pressfrihetsindex framhåller man att det inte är ekonomisk välfärd utan fred som är allra viktigast för att garantera pressfrihet och att sanningen får sägas. Även detta kan du läsa mera om själv, se http://www.rsf.org/

Fullmåne är lika med fest

2008-10-17T13:26:00.000+03:00

Varje gång det är fullmåne tar hela Sri Lanka ledigt en dag. Många människor går till ett buddhisttempel och mediterar. Ingen alkoholförsäljning tillåts. Själv vaknade jag tack vare fullmånen upp till en slapp och skön dag. Det första jag gjorde denna min allra första morgon i landet var att ta mig en stilla promenad. Jag befinner mig i Kandy, den sista huvudstaden i det singhalesiska rike, som lades under brittisk överhöghet 1815. Att kungariket till slut koloniserades efter att i århundraden ha hållit stången mot portugiser och holländare berodde mycket på att folket hade tröttnat på sin grymme kung, Sri Wickrama Rajasinha. Mitt i Kandy anlade denne kung år 1807 en stor konstgjord sjö genom att tvinga skaror av människor från byar runtikring till tvångsarbete där. De lokala ledare som protesterade mot tvångsarbetet lät han spetsa på pålar i mitten av sjön. (Allt detta läser jag i den utgåva av Lonely Planet’s guide till Sri Lanka, som jag fick i present strax innan jag for hit).
Historien om sjön rimmar mycket illa med hur jag finner den idag: glatt skimrande och glimmande i solskenet. Stranden kantas av unga kärlekspar. Den romantiska stämningen störs dock av en okänslig och klämmig trudelutt, som spelas upp gång på gång på gång. Jag lär mig snart att känna igen melodin som glassförsäljarnas. Den låter precis lika illa som glassbilstrudelutten hemma i Sverige och den verkar vara lika effektiv: barn kommer rusande.
När jag kommer till den norra sidan av sjön tätnar folkvimlet. Några soldater har satt upp en vägspärr, men kontrollen är slapp. Här i närheten ligger den Heliga Tandrelikens Tempel, där en av Buddhas tänder finns bevarad. Utanför köar festklädda människor med blommor i händerna. Det är fest- och picnicstämning denna soliga morgon i Kandy. Det känns som ett härligt välkomnande för mig som ska bo i Sri Lanka ett par år. Hur kan man annat än trivas i ett land som tar ledigt och klär sig till fest varje gång det är fullmåne?